• Huvudsponsorer

Veckans historia: Gävle en hockeystad i 114 år

18 mars 2019 15:45
IFK Uppsalas Seth Howander och Hansjacob ”Knubben” Mattsson från IFK Gefle
Historia

Ingen tvekan om att Gävle varit en pionjärstad i Sverige för de stora bollsporterna.

Gefle IF hade Sveriges bästa fotbollslag under åren kring 1900, den första SM-finalen i bandy avgjordes här – och ishockey spelades i Gävle nästan 15 år innan sporten officiellt introducerades i landet.


Ishockeyn föddes i Kanada, den saken är helt klar.

Troligen var det brittiska soldater på uppdrag där som skapade sporten – och kanske är den en produkt av bandyn, som faktiskt har engelskt ursprung även om det är svårt att förstå det.

Bury-on-Fen är en anspråkslös liten by i Cambridgeshire i östra England som inte har gått till historien av något annat skäl än just att bandysporten såg dagens ljus där.

Fen är ingen flod utan det engelska namnet på en typ av våtmark som finns just vid denna by, och även om det knappast tillhör vardagen så händer det att det fryser till där under vintrarna. Åtminstone tycks det ha gjort det för drygt 200 år sedan, för då spelades det bandy på Burys fen.

Det finns svart på vitt på det. Bandyn nämns nämligen i ett dokument från 1813 som tillhör Bury Fen Bandy Club.

Men hur den sporten såg ut är det förstås ingen som vet. Det råder över huvud taget en viss förvirring kring bandy och ishockey och vad som var vad från början. Detta understryks av att det som kallats världens första bandymatch och som spelades i Crystal Palace i London rubricerades som ”Hockey on Ice”. Som landhockey alltså, men på is.

Den bandy som spelades i Sverige i början av 1900-talet kallades också ishockey. Ordet har förmodligen landhockey som ursprung (landhockey på is), och bandyn påminner ju också mer om landhockey än vad modern ishockey gör.

Ishockey, som vi känner den i dag, kom till Sverige 1920. Då skrapade den invandrade filmdirektören Raoul Le Mat från New York och Svenska Fotbollförbundets generalsekreterare Anton Johansson ihop ett svenskt landslag som spelade i OS i Antwerpen samma år.

De hittade spelarna – däribland Hansjacob ”Knubben” Mattsson från IFK Gefle (på bilden till höger om IFK Uppsalas Seth Howander). Han befann sig visserligen i London men hade provat på ishockey där och ville gärna bli olympier.

Le Mat och Johansson skickade också iväg en förfrågan till en annan gammal IFK Gefle-kille, nämligen Monte Afzélius som efter bandykarriären hade flyttat till USA och faktiskt blivit hockeyproffs i Montréal Canadiens. Fast Monte hade avslutat sin karriär ett par år tidigare och ansåg sig inte i form för att medverka i något olympiskt spel.

Herrarna fick ändå ihop ett lag. Det var inte tal om att som i våra dagar spela med fyra kedjor och tre backpar, kunde man få ihop nio-tio spelare och en målvakt så räckte det bra.

På den tiden var det sju man på isen i varje lag. En målvakt, två backar, tre forwards och så en rover, en sorts centerhalv mellan backar och forwards. Om det behövdes skulle de kunna spela hela matchen, 2x20 minuter, men de flesta lag hade ett par avbytare också.

I Berlin fanns det några svenskar som faktiskt spelade ishockey där. De tackade ja till OS, och därmed var nästan halva laget klart. Sen gällde det bara att fylla ut med några duktiga bandyspelare så skulle det nog gå bra.

Fast det fanns förstås en hake. Någon måste betala för kalaset också.

Det ordnade sig också.

Svenska Fotbollförbundet bidrog med en slant, precis som det centrala idrottsrådet. Och så bad herrarna om ett bidrag från grosshandlaren och konsuln Isaac Westergren i Gävle, han hade hur mycket pengar som helst och tvekade aldrig att ta fram plånboken om idrottsrörelsen behövde hjälp.

Och jodå, Westergren betalade. Han var själv gammal olympier och en mycket godhjärtad man.

Det är svårt att tro det, men det gick rätt bra för det där svenska laget. Vi hade ju inte varit med i det förfärliga världskriget under större delen av 1910-talet och hade jämförelsevis gott om starka unga män att ställa upp med.

Mot Kanada och USA hade svenskarna ingen chans, men de slog alla europeiska motståndare utom Tjeckoslovakien.

Ishockeyn blev snabbt populär i Stockholmsregionen, men det dröjde innan sporten nådde ut i landet. I Gävle hade vi inte någon riktig rink förrän 1939, och jag har själv i åtskilliga artiklar påstått att det var då hockeyn kom till stan.

Det är dock inte helt sant.

1905 spelades en match mellan IFK Gefle och GSGF, det vill säga Gefle Sport- och Gymnastikförening, på Sportarnas plan i viken vid Boulognerskogen. Samma plan där det två år senare spelades SM-final i bandy mellan IFK Gefle och IFK Uppsala.

Nu uppstår förstås misstanken att det i verkligheten rörde sig om samma sport. Den hybrid mellan bandy och hockey som tycks ha förekommit innan sporterna utvecklades åt olika håll. Men ishockeymatchen 1905 spelades med sju man i vardera laget, i SM-finalen i bandy 1907 fanns elva-tolv namn i vardera laguppställningen.

Men skillnaden mellan sporterna var säkert inte så stor. Någon sarg fanns säkert inte ute på Gavleåns is, och i stället för puck spelades hockey med boll. Det är inte ens säkert att man använde olika typer av klubbor eller skydd.

Att det fanns en skillnad mellan sporterna bevisas ändå av följande rader som 1930 skrevs av Axel Andén i klubbtidningen Sportarbladet: ”Innan bandyn hade begynt sitt segertåg i vårt land spelades hockey mellan sjumannalag, och i denna idrottsgren representerades Sportarna av Axel Norgren, Ville Lignell, Victor Tapper, Axel Bruce, Helge Boltzius och ett par till. I striden om den boll, som då begagnades i stället för våra tiders moderna puck, firade detta lag en del triumfer, bland annat besegrades Bollnäs ishockeylag med 12 mål mot 0. Och med Gefle-Kamraterna, som då voro mycket goda spelare, etablerades jämna och ettriga duster.”

Så ishockeyn fanns uppenbarligen i Gävle tidigare än vad man trott. Men modern ishockey, med utrustning och regler som påminner om dagens, startade 1939 på Islandsbanan ungefär där Trafikverket nu har en stor byggnad öster om järnvägen och på Kastvallen i Bomhus.

Konsul Westergren var inblandad då också.