• Huvudsponsorer

Lördag Lör 19 Oktober Okt
Söndag Sön 20 Oktober Okt
Onsdag Ons 23 Oktober Okt
Torsdag Tor 24 Oktober Okt
Lördag Lör 26 Oktober Okt
Tisdag Tis 29 Oktober Okt
Onsdag Ons 30 Oktober Okt
Torsdag Tor 31 Oktober Okt
Lördag Lör 2 November Nov
Torsdag Tor 14 November Nov
Lördag Lör 16 November Nov
Söndag Sön 17 November Nov
Torsdag Tor 21 November Nov
Fredag Fre 22 November Nov
Lördag Lör 23 November Nov
Torsdag Tor 28 November Nov
Fredag Fre 29 November Nov
Lördag Lör 30 November Nov
Onsdag Ons 4 December Dec
Torsdag Tor 5 December Dec
Lördag Lör 7 December Dec
Tisdag Tis 17 December Dec
Torsdag Tor 19 December Dec
Fredag Fre 20 December Dec

Gävles första isbanor — brynäsarna fick stå i snödrivorna och titta på

26 september 2019 10:30
Historia

Eftersom ishockeyn i Gävle fyller 80 år och Brynäs IF:s egen arena har bytt namn finns det anledning att se tillbaka på hur de första ishockeybanorna i regionen kom till.


Ishockeyn kom till Stockholm på 1920-talet och spred sig ut i landet som...ja, man skulle kunna säga ringar på vattnet.

Åtminstone norrut och västerut.

Till Gävle kom sporten 1939. Svenska Ishockeyförbundet, som hade bildats redan 1922 efter en kort tid under fotbollförbundets paraply, kontaktade ett flertal idrottsföreningar i Gävle med omnejd och lovade hjälpa till med viss utrustning om de började spela ishockey.

Så gott som alla klubbar var intresserade, men det fanns åtminstone två problem.

För det första var det krig i världen.

För det andra skapade kriget en ekonomisk oro som gjorde det mycket svårt att få fram pengar till något så simpelt som idrott.

I Gävle borde det kanske inte ha varit så svårt, för idrottsplatsstyrelsen här leddes av en grosshandlare vid namn Isaac Westergren, titulerad konsul. En IFK:are som hade varit sprinter i världsklass vid sekelskiftet och som senare blev svensk idrotts första riktiga sponsor. Under 1920-talet betalade han ungefär 400 000 kronor för olika projekt, och det motsvarar mer än tio miljoner i dagens penningvärde.

Han hade varit drivande bakom Strömvallens tillkomst och betalade en hel del ur egen ficka även för det projektet. Nu tänkte han sig att Gefle Stad skulle få bekosta den första ishockeybanan, men det vet man ju hur det är med kommunal beslutsamhet. Drätselkammaren, som hade det ekonomiska ansvaret, gjorde allt för att dra ner på kostnaderna och hela projektet drog ut på tiden.

Första förslaget var att anlägga en bana på Strömvallen, men det visade sig snart att det var omöjligt av utrymmesskäl. Då förhandlade man med Gefle Tennisklubb, som förstås inte hade någon användning av sin utomhusbana intill Strömvallen under vintern.

Jo, tennisklubben gick med på det under vissa förutsättningar, men drätselkammaren räknade och räknade och kom fram till att det ändå skulle bli för dyrt att bygga en ishockeybana med kommunala medel.

Dock skulle Gefle Stad kunna tänka sig att lämna ett mindre bidrag om någon förening åtog sig att på egen hand åta sig projektet.

Vid det här laget var vintern nära förestående, och det var nästan för sent att sätta igång något. Men Isaac Westergren fick sin IFK-styrelse med sig på att ändå försöka, och nu gick det fort. Man hittade en lämplig plats öster om järnvägen, intill Islandsplan där det fanns en hållplats för spårvagnar både till Bomhus och Stadsträdgården, och sedan poliskonstapel Cyrén som hade en liten köksodling där fått viss ersättning för att släppa till mark under vintern kunde man sätta igång.

Men vid det laget hade det hänt saker runt omkring.

Brukspatronerna i Bomhus och Sandviken insåg värdet i att deras arbetare, av vilka många var unga män, hade något vettigt att göra på fritiden och att en ishockeybana var en billig investering.

Så de första färdiga ishockeybanorna i Gästrikland fanns på Kastvallen i Bomhus och på Jernvallen i Sandviken. Den första seriematchen spelades den 31 januari 1939 på Kastvallen mellan IK Huge och Strömsbro.

Strömsbro hade ännu ingen egen bana men hade ändå fått ihop ett lag till den träningsserie där i övrig Gefle SGF, IFK Gefle och Sandvikens IF deltog.

IFK hade efter idogt arbete av medlemmarna och ekonomiskt stöd av ordföranden fått sin bana (se bilden) i ordning i början av 1939 och kunde nu börja träna. En instruktör från Stockholm, Nippe Nierenburg, klev av tåget och demonstrerade skridskoåkning, skott och tacklingar hela vintern.

IFK:arna var generösa och inbjöd alla intresserade klubbar att komma och prova på den nya sporten, och flera nappade på det.

Dock inte Brynäs IF, trots att banan låg på deras område. Klubben var fattig och styrelsen ville inte äventyra ekonomin. Så bandystjärnor som Hebba Pettersson, Kanten Westerberg och bröderna Engblom fick stå i snödrivorna och titta på.

Men hösten 1939 gick det inte att stå emot längre. Brynäs lade ner bandyn och bestämde sig för att starta ett ishockeylag i stället.

På den vägen är det.