• Huvudsponsorer

De grävde guld i Örnsköldsvik

23 februari 2018 17:00
Historia

De står i varsitt bås i lördagens match, Janne Larsson och Ove Molin, men de har varit lagkamrater i Brynäs i ett tiotal år och dessutom jobbat ihop som tränare under några säsonger. De har upplevt mycket tillsammans, till exempel två SM-guld (1993 och 1999). Höjdpunkten var nog SM-guldet 1999.


I tolv år hade Roger Melin varit tränare på moderat nivå när Brynäs ringde. Göran ”Flygis” Sjöberg skulle sluta som tränare, och de ville satsa på något nytt och fräscht.

–Vad säger du? Skulle du kunna tänka dig...?

Naturligtvis skulle Roger Melin kunna tänka sig det. Han hade drömt om att få spela i Brynäs när han själv spelade i pojk- och juniorlagen hemma i Enköping, och att bli tränare där var inte mycket sämre.

Roger Melin hade ingen lysande karriär under sina tolv år som spelare, men han provade i alla fall på det mesta. Division 2, division 1, Elitserien, CHL och faktiskt tre NHL-matcher också. Men Minnesota North Stars i all ära, att få träna Brynäs smällde lika högt.

Så när Arlandas division 1-säsong var över började Roger planera för sin första säsong som elitseriecoach. Han såg till att få med sig två av sina grabbar i Arlanda, Daniel Hermansson och Daniel Rudslätt, och det gjorde han ju rätt i. Men hur såg det ut i övrigt?

Ja, uppenbarligen behövdes det förstärkningar. Brynäs hade åkt ut i kvartsfinal 1997-98 och hade efter det blivit av med Tommy Westlund, Stefan Klockare och ryssen Davydov. Westlund och Davydov hade tillsammans gjort nästan 50 mål föregående säsong, mer än en tredjedel av vad hela laget hade fått ihop.

Men Melin hade några trumfkort. Två säsonger tidigare hade Pär Djoos återvänt efter några år i andra klubbar (och även andra länder), och det hade betytt mycket för stadgan i försvaret. Och hösten 1997 återvände även Janne Larsson efter spel i Lugano och MoDo. Två tunga pjäser där.

Och så fanns Tommy Melkersson, Ove Molin och den uppenbarligen outslitlige Anders Huss i truppen. Plus Roger Kyrö, Teppo Kivelä, Niclas Wallin, Per Löfström, Mikko Luovi, Peter Bergqvist, Johan Lindström, Peter Nylander och några till. Dessutom den mycket lovande målvakten Johan Holmqvist, på den tiden kallad Lill-Honken för att skilja honom från den "riktige" Honken, Leif Holmqvist från Strömsbro.

Och så hade han fått ytterligare några nyförvärv: finländaren Marko Tuulola, backen Andreas Custemo från Luleå och Herman Hultgren från Leksand. Samt inte minst skyttekungen Tom Bissett, som återvänt efter fem säsonger i andra länder.

En del osäkra kort, men Roger var nöjd. Det här skulle nog bli bra. Just denna säsong var längre än någon tidigare. Under loppet av några år hade Elitserien växt från 40 till 50 omgångar, och seriemakarna hade tvingats ta till även tisdagar som speldagar. Samtidigt började man testa lördagar i stället för söndagar. Det var nya tider i hockey-Sverige.

Brynäs började tveksamt med två segrar på sex matcher, men Roger Melin såg ljuset i tunneln. Framförallt kände han på sig att kedjan med Tom Bissett, Janne Larsson och Ove Molin skulle komma att väga tungt under säsongens lopp.

Bissett och Larsson hade ju spelat ihop förr. När det blev SM-guld 1993 bildade de en fruktad kedja tillsammans med Anders Huss, men trots att Anders fortfarande var kvar i laget (lagkapten dessutom) var det inte aktuellt att sätta ihop alla tre igen. Roger tyckte att Molins speed och teknik skulle tillföra mer än den mer grovhuggna spelstil som Anders kunde bidra med.

Janne Larsson (38) och Ove Molin (21) bildade tillsammans med amerikanen Tom Bissett slutspelets effektivaste kedja 1999.

Med en medelålder på nästan 31 blev Bissett-Larsson-Molin Elitseriens mest rutinerade kedja även utan 34-årige Huss. Och bakom sig hade de en så ung back som Pär Djoos, bara 30, och 26-årige Per Löfström. Rena knatteliraren.

Hur som helst så fungerade killarna otroligt bra ihop. Bättre och bättre för varje omgång, faktiskt.

Och målglädjen uppmärksammades även av landslagschefen Peter Wallin, som till Karjala Cup i oktober tog ut såväl Molin som Larsson och Djoos.

Efter tolv omgångar hade Brynäs klättrat till serieledning sedan Mikko Luovi den 22 oktober gjort 1–0 mot Leksand i sudden death. "Ingen hejd på Brynäs härliga höst" löd rubriken till Keb Erikssons krönika i GD. Och dagen efter hade de pigga redaktörerna kollat upp att det då var fem år och 24 dagar sedan Brynäs senast toppade Elitserien.

Ja, allt var verkligen frid och fröjd. Roger Melin ser ut som en riktig mysfarbror till och med när han är på dåligt humör, och nu sken han som solen.

När serien var färdigspelad hade Brynäs tagit en femteplats i serien, 27 poäng efter MoDo som vann öveerlägset. Men i den individuella poängligan var det Janne Larsson i topp. På tredje plats låg Bissett. På fjärde Molin. På sjunde Djoos.

Och om någon undrar vem som kom tvåa så var det Anders "Masken" Carlsson. Fast han spelade i Leksand då.

Redan i första kvartsfinalmatchen, som spelades på Hovet den 15 mars, visade Bissettfemman sin klass. Brynäs vann med 4–1 och Janne Larsson gjorde de tre första Brynäsmålen.

Djurgården vann en match, men Brynäs var överlägset. 3–1 i matchserien.

Det hade kunnat bli en drömsemifinal mot Leksand, men de förlorade sin kvartsfinal mot Luleå med 3–1 i matcher.

Luleå hade dåliga erfarenheter av att möta Brynäs i slutspel. Tre gånger under de senaste tio åren hade de blivit utslagna av Gävlelaget med minsta möjliga marginal. Nu vann Brynäs första matchen hemma i Gävle med 3–2 (Ove Molin avgjorde i sudden death).

Den 30 mars spelades match 2 i Luleå. På vägen upp var laddningen total och taktiken klar. Luleå skulle få ha mycket puck, Brynäs skulle spela iskallt och kontrollerat och kontraslå när chanserna dök upp.

Matchen började grinigt och nervöst, och Luleå kom inte alls till några riktiga chanser. Dessutom gjorde Ove Molin, denne ständige Molin, 1–0 i mitten av andra perioden. Int' skulle väl Brynäs gå och vinn' här uppe?

Nej, det skulle de inte. Johan Strömvall och Mikael Lövgren gjorde två snabba mål mot slutet av perioden, och Luleå tog över. Dessutom drog Brynäs på sig massor av utvisningar – 13 tvåor, två femminutare och två matchstraff – och då är det svårt att vinna hockeymatcher.

Fast en stor del av utvisningarna kom i slutminuterna när matchen redan var avgjord. Luleå drog nämligen ifrån till 4–1 redan fem minuter in på tredje, och då valde Melin att bänka sina storstjärnor för att spara krafter till nästa match.

Två dagar senare kopplade Brynäs greppet igen hemma i Gävle. 4–1 blev det sedan Molin och Bissett visat vägen och Daniel Rudslätt fått ett litet genombrott när han gjorde de två avslutande målen. Rudslätt gjorde mål även i den följande bortamatchen, men det hjälpte inte. Luleå vann med 5–3 – och allt skulle avgöras i Gävle den 6 april.

Det blev en gastkramande match med en högdramatisk avslutning. 0–0 efter första perioden kändes lite orättvist. Brynäsarna var inte riktigt med i matchen och hade tur. Dessutom en bra målvakt i Honken.

Efter halva andra perioden, mitt i matchen, gjorde Pär Djoos 1–0. Det var inte ologiskt, han spelade mest av alla på banan och han spelade bra. Målet gjordes i power play, och passningen kom från Molin och Larsson.

Men Thomas Sjögren kvitterade när båda lagen hade en man utvisad, och det kändes rättvist. Matchen stod och vägde, som det brukar heta.

I tredje perioden handlade det mest om Luleå. De hade inte råd att gnetspela utan satsade allt på att göra mål och sedan dra sig tillbaka.

Men de gjorde inget mål, Honken var som sagt helt grym, och matchen gick till sudden death.

Efter 7.28 kom avgörandet. Och det var en Luleågrabb som stod för det. Andreas Custemo, nummer 29 i Brynäs, den 26-årige backen som var född och uppväxt i Luleå, som hade startat sin hockeykarriär i Luleå HF men inte ansågs hålla måttet där, var plötsligt på rätt plats vid rätt tillfälle och sprätte in det avgörande 2–1-målet.

Han gjorde sin första säsong i Brynäs, hade spelat alla matcher både i serien och i slutspelet. 59 hela matcher. Inte ett enda mål hade han gjort. Men i förlängningen av den 59:e slog han till och tog Brynäs till final.

–Det gäller att välja tillfällena, sa han lugnt när han för en gångs skull omsvärmades av press, radio och TV efteråt. I Luleå gnisslades det förstås tänder. Att det var en Luleågrabb som avgjorde var bara för mycket.

Men i Gävle stod glädjen högt i tak. SM-final igen. Det var fyra år sedan senast, en hel evighet för en Brynäsanhängare på den gamla goda tiden.

Men guld...nej, det kändes inte logiskt. Laget hade ju överraskat redan genom att gå till final, och där väntade mardrömsmotståndaren MoDo med alla unga storstjärnor.

Brynäs rivstartade i första finalmatchen i Örnsköldsvik. Marko Tuulola gjorde 1–0 i första perioden, men MoDo kom tillbaka och vann med 2–1. Som väntat alltså, fast publiken hade nog räknat med större segersiffror.

Brynäs rivstartade även i match 2 på hemmaplan. Teppo Kivelä gjorde både 1–0 och 2–0, och den här gången höll det. Brynäs vann med 5–2 sedan Mikko Luovi, Janne Larsson och Daniel Rudslätt också gjort mål.

Ännu inget mål av skyttekungen Tom Bissett, men Brynäs hade ändå 1–1 i matcher. Stämningen var uppsluppen på den lätta träningen dagen efter 5–2-segern inför resan upp till Örnsköldsvik dagen efter. Brynäs rivstartade igen. Johan Lindström gjorde 1–0 och Brynäs ledde efter en period. Men MoDo redde upp situationen och vann med 4–1.

Nu gällde det. Skulle Brynäs kunna göra det som ingen annan gjort i slutspelet, att vinna två matcher mot MoDo? Om inte var allt förlorat och MoDo mästare.

Så såg det ut att bli också. Efter en period i Gavlerinken var ställningen 1–3, och i andra perioden kom 1–4 också. Avgjort? Ja, verkligen. Ingen runt rinken gav Brynäs så mycket som skuggan av en chans.

Men Brynäs gav inte upp. Innan perioden var slut gjorde Per Löfström 2–4 och Johan Lindström 3–4. Publiken levde upp igen, och Roger Melin hade en bestämd glimt i ögonen när han talade inför laget i omklädningsrummet.

–Det här är inte alls kört, grabbar, sa han. Jag ser att dom är helt slut, orkar knappt ta sig till båset vid bytena. Ut och kör över dom nu!

Fast så enkelt var det förstås inte. MoDo-spelarna var inte ett dugg tröttare än brynäsarna och försvarade sin ledning. Det såg ut att gå vägen också. Med sex minuter kvar stod det fortfarande 3–4 och Brynäs hade inte fått till någonting under nästan två minuter i fem mot fyra.

Då stoppade Per Löfström, backen, en puck vid blå linjen, siktade och sköt. Petter Rönnquist räddade men släppte en retur som Bissett snappade upp. Han hade bara gjort tre mål tidigare under slutspelet och varit anonym i hela matchen, men nu klippte han till så hårt och pricksäkert som bara han kunde göra. 4–4!

Med tre minuter kvar gick ridån ner igen. Hans Jonsson gjorde 5–4 till MoDo.

Men dramat var faktiskt inte över. Nästan direkt efter nedsläpp hamnade pucken i Brynäs anfallszon och på något sätt damp den ner framför Bissett.

–Jag såg att det var rörigt framför mål så jag kastade in den på chans, sa Tom efteråt.

Och nu hade han flytet med sig. Rönnquist var skymd och pucken gick faktiskt i mål. 5–5!

Med en halv minut kvar spelade Djoos fram Molin på högerkanten. Han skrinnade mot mål, lyfte klubban för att skjuta men spelade i stället pucken snett bakåt till...ja, just det: Tom Bissett. Som gjorde det han var bäst på – han klippte till. Och pucken gick i mål!

6–5. Helt osannolikt men sant.

Tre Bissettmål på fem minuter. Hyllningarna ville aldrig ta slut.

–Helt overkligt, sa kedjekamraten Janne Larsson, som naturligtvis hade stor del i målen i egenskap av framspelare, när pressen frågade hur det kändes.

Och overkligt kändes det för pressen också, inte minst för Örnsköldsviks Allehandas utsända som hade en guldbilaga färdigredigerad och klar. Det fick bli plan B, det vill säga att bilagan fick gå med måndagstidningen i stället.

Den femte och avgörande matchen spelades nämligen söndagen den 18 april, och att MoDo skulle förlora även den matchen var inte bara högst osannolikt utan rentav otänkbart. Det hade hänt bara ett par gånger under hela säsongen och att det skulle hända nu när laget var i toppform och extra taggat...nej, det var helt uteslutet.

Det kändes som om hela Västernorrland var på benen för att bära fram MoDo till klubbens andra SM-guld. Förväntanstrycket var enormt.

Men matchen fick en annan utveckling än förväntat, och det började redan på uppvärmningen när Brynäs kom i sina svarta hemmadräkter i stället för de vita som publiken i Örnsköldsvik hade förväntat sig. Vad skulle det här betyda?

Ja, det handlade helt enkelt om att skaffa sig en psykologisk fördel. Brynäs hade vunnit två finalmatcher i svarta dräkter och förlorat två i vita. Nu skulle de känna sig som vinnare redan när de gled ut på isen.

Om det var dräkternas förtjänst får vi aldrig veta, men Ove Molin gjorde 1–0 till Brynäs redan i femte minuten efter en riktig slalomtur genom anfallszonen. Och efter en och en halv minut i andra skickade Roger Kyrö in 2–0 i spel fem mot fyra. Vad var det som var på väg att hända? Det blev allt tystare i Kempehallen.

Men bröderna Sedin fick fart på stämningen igen. Efter 10.29 sköt Daniel ett halvhjärtat skott som styrdes i mål av Jan-Axel Alavaara och med en halv minut kvar av perioden spelade Henrik fram Daniel till ett friläge. 2–2 och helt öppet inför sista perioden.

Men Brynäs fick åter en kanonstart. Roger Kyrö åkte sig loss och gjorde 3–2 efter 3.41, och sedan spikade de igen.

MoDo vann skottstatistiken i sista perioden med 11–6 men skapade inte så många riktiga målchanser. Tiden rann iväg, och kanske var det en och annan även där som smet iväg till parkeringen någon minut före slutsignalen för att hinna hem till Sportspegeln och se eländet i sammandrag.

Och ett elände blev det för MoDo. När de hade plockat ut mål-Petter för att skapa extra tryck i slutminuten snodde Ove Molin med ungefär tio sekunder kvar åt sig pucken vid egen blålinje och sprintade iväg för att komma över röda linjen innan han sköt. När han upptäckte att MoDo-spelarna resignerat och inte ens försökte hinna ifatt kunde han kosta på sig att åka vidare genom anfallszonen och bara njuta av situationen. Han till och med höjde armarna i en segergest INNAN han sprättade 4–2-pucken i mål. En riktig hockeyklassiker som många minns än i dag.

SM-guld igen. Det 12:e i ordningen och kanske det mest oväntade eftersom det vilade ett så enormt favorittryck på MoDo under i stort sett hela säsongen.

De Brynäsfans som inte hade kostat på sig att resa till Örnsköldsvik följde förstås dramat via TV, och av segerjubel brukar man bli törstig. Stans barer och restauranger fylldes snabbt, och framåt stängningsdags gick budskapet runt: Guldgrabbarna kommer att fira i Gavlerinken när de kommer hem mitt i natten. Låt oss ta emot dem!

Omkring 3 000 fans väntade mitt i natten för att få hylla Brynässpelarna när de kom hem från Örnsköldsvik.

Så när bussen rullade in framåt morgontimmarna var ungefär 3.000 personer på plats för att hylla guldhjältarna. Det säger kanske en del om vad Brynäs IF betyder för Gävle och Gävleborna.

Numera står de i varsitt bås, Ove Molin och Janne Larsson.

De står i varsitt bås lördag den 24 februari, Janne Larsson och Ove Molin, men de har varit lagkamrater i Brynäs i ett tiotal år och dessutom jobbat ihop som tränare under några säsonger. Se matchen då de möts - Brynäs IF – Karlskrona HK kl. 15.15 i Gavlerinken Arena.

Köp din biljett här >>>

Vi ses i Gavlerinken!