Nummer nio har anlänt
Publicerad: 2017-08-01
Herr
Jag är som en kameleont

-Jag vet inte vad jag gör, säger Louie Caporosso när jag ber honom beskriva hur han spelar ishockey. När han sedan talar om sig själv som en kameleont, berättar att han älskar att lyssna på pianostycken av Ludovico Einaudi (italiensk minimalistisk tonsättare) och att han gärna läser filosofisk litteratur blir samtalet med honom alltmer intressant.

Det är helt klart en tänkande kille Brynäs värvade när man signade Louie. Är han lika spännande på isen som att prata med kommer han att vara en härlig krydda i Brynäs A-lag denna säsong.

-Jag blandade en massa när jag studerade. Jag blir lätt uttråkad om jag läser samma ämnen hela tiden. Så jag gick ut med ett särskilt sorts betyg. Kinesiology, socialvetenskap och filosofi var några av ämnena. Men jag tränade också mycket hockey. Fast från början var det fotboll (soccer) som gällde. Men pappa ville gärna att jag skulle spela hockey istället. Kanadensare, eller hur?

Efter att han hade följt med sin äldre bror och sett honom spela ishockey föddes dock intresset att börja spela med puck och klubba.

-Det var mitt eget beslut. Det var jag som bestämde att det skulle bli ishockey. Jag tror det var viktigt. Och jag var ungefär tio år. Det är så många föräldrar i Kanada som trycker på sina barn stenhårt för att de ska börja spela ishockey och bli NHL-stjärnor. Det är inte bra. Men så gjorde aldrig min pappa. När jag sedan hade bestämt mig fick jag mycket hjälp av honom. Han gav alltid mig kritik och råd. Jag har honom att tacka för mycket.

"Bara jag, pucken och målvakten. Å, jag älskar det än idag"

-Pappa sade till mig att se hur de andra barnen flockades runt pucken som ett gäng bin. I en enda klump. Se så mycket fria isytor det finns sade han. Och så var det. Jag älskade att ta pucken och ensam åka på de öppna isytorna. Bara jag, pucken och målvakten. Å, jag älskar det än idag. Det är vad som gjorde att jag valde hockeyn.

{!A}

Precis som Marc Zanetti kommer Louie från trakterna runt Toronto i Ontario. Men medan Marc är från Richmond Hill är Louie från en mycket mindre ort som heter Woodbridge. Det finns inte så mycket att berätta om hemstaden säger han.

-Det är ungefär tjugo minuters väg till Toronto när trafiken flyter på. Staden har växt galet mycket på senare tid och är väl en typisk kanadensisk förort, helt enkelt. Hockey finns det där förstås. Ett par spelare som kommer därifrån har tagit sig till NHL. Andrew Cogliano (Anaheim Ducks) och Frank Corrado (Vancouver, Toronto, Pittsburgh). Jag har liksom följt i Corrados fotspår till dess han hamnade i NHL. Jag har spelat i samma ungdomslag som honom men alltid året efter.

Caporusso, Cogliano och Corrado namn som har en tydlig italiensk klang över sig och det är många med italienskt ursprung som lever i Woodbridge berättar Louie.

-Det var studier, hockey, sova. Hela tiden. Sedan festade man när man kunde. Men när man var arton-nitton år orkade man med det. Då hade jag så mycket energi. Nu är jag tjugoåtta och ska bli pappa i januari och det blir ett svenskt barn. Fött här så då får det väl förhoppningsvis blå ögon, säger han och ler. Min fru är också från Kanada och vi har börjat få ordning på grejorna i Gävle. Min bästa vän är från Sverige så jag har varit i landet ganska många gånger. Jag gillar den svenska kulturen och övar på att lära mig svenska. Lite nya ord varje dag.

Han kommer till Brynäs från tyska ligan och trots att han gillade att spela och bo i Tyskland föredrar han Sverige och SHL.

-Det är bättre i Sverige för här talar alla engelska och sedan är maten mycket bättre. Men jag ångrar inte att jag tog steget över till Tyskland. Det var en bra introduktion till europeisk ishockey. Att det blev spel i Europa berodde på att jag fick chansen helt enkelt. Jag spelade i ECHL (East Coast Hockey Leauge) och det var inget att vara stolt över. Jag ville få till en bättre karriär och kunna tjäna tillräckligt för att jag och min fru skulle kunna leva på det. Och det kan du inte göra i ECHL. Det går förstås att hänga kvar i Nordamerika och vänta på en chans att få spela i NHL. Men jag har sett alltför många killar göra det utan något resultat.

"Vi har absolut a good horse in the race"

-Det är otroligt viktigt för mig att kunna kliva upp högre och högre i ligorna. Och SHL och Brynäs är mycket högre upp än ECHL och den tyska ligan. Jag har alltid vetat att jag kan ta de här stegen men det måste också vara någon som ser det. Som tur var gjorde Stefan (Bengtzén) det. Eller egentligen var det Berglund (Bulan) som först gjorde det. Jag är i alla fall jätteglad över att få chansen att spela i Brynäs. På torsdag ska jag träffa Melin för ett snack. Jag har hört att han är en väldigt bra tränare som är riktigt lågmäld. Det passar mig bra. Dessutom är han bra på att spela piano hör jag. Kanske han kan lära mig. Det känns efter förra säsongens finalspel att laget är på väg i rätt riktning. Vi har absolut a good horse in the race. Men vi blir säkert ett mer jagat byte nu och det är bara bra. Sådant gör dig bättre.

{!B}

Caporosso sliter på under det första fyspasset i Magnus Ågrens regi.

Sportchef Bengtzén har förstås en tanke med vad Louie ska kunna bidra med under den kommande säsongen. Så vad är det för spelartyp han har värvat?

-Det är svårt att sätta fingret på vad jag ska kunna bidra med. Jag bidrar på ett mångsidigt sätt kanske man kan säga. Jag är som en kameleont. Ändrar mig och känner mig för i laget och i ligan innan jag vet hur jag spelar. Det kommer liksom utan att jag tänker på det. Jag vet inte vad jag gör. Vi får se och lämnar det öppet. Jag blir ofta vald för min snabbhet men jag tycker att min styrka med pucken är min största fördel. Det är svårt att plocka pucken av mig. Och jag är bra på att hitta chanserna. Letar alltid efter ett misstag hos motståndarna. Alltid redo att slå till. Men klart att jag använder min snabbhet när jag behöver.

I Tyskland blev han placerad på vänsterkanten men egentligen har han alltid spelat center berättar han.

-Det gick väldigt bra att spela på vänsterkanten. Men visst, egentligen är jag en center. Och har alltid varit det. Men jag spelar där coachen sätter mig. Inga problem även om jag helst är center. Centern är liksom alltid med i spelet. Direkt när pucken släpps så är man där och tävlar. En kantspelare är inte lika involverad hela tiden. Men kan lite enklare få chans att gå till anfall ibland. Man kan också spara lite mer energi eftersom man inte har lika stort ansvar som centern har i egen zon. Så det finns fördelar med båda.

Slutligen måste vi få veta varför han så gärna ville ha tröja nummer nio.

-Pappa sade att jag alltid ska välja nummer nio för det numret hade hans idol Gordie Howe. Och det hade även Wayne Gretzky som ung. Det är det riktiga numret för en hockeyspelare. Precis som tio för en fotbollspelare. Jag har funderat på att ta ett nummer som 91 eller så. Något som kanske är mer tufft. Men jag kan bara inte göra det. För då kan någon annan ta nio och det står jag inte ut med och kommer att hata det. Nio är mitt nummer.

Sportreporter Peter Mansson