• Huvudsponsorer

Veckans historia: Brynäsmålet som hördes över hela Dalarna

11 april 2019 15:45
Historia

Vi hälsar Leksand välkomna tillbaka till högsta serien med en personlig berättelse en klassisk match som vår historieskribent Ulf Kriström såg.

I alla fall delvis.


Det hände en del under de första månaderna av år 1964.

Som att Vi på Saltkråkan började sändas i svensk TV.

Vi hade bara en kanal då, så den fick stort genomslag.

USA hade betydligt fler TV-kanaler, och i en av dem hade Ed Sullivan en regelbunden show. Där gästspelade i februari några långhåriga engelska grabbar som kallade sig The Beatles och som var oerhört populära i Europa. Deras framträdande hos Ed Sullivan innebar ett genombrott även i USA.

I en annan amerikansk kanal hade en frågelek som kallades Jeopardy premiär, och i Miami Beach vann 22-årige Cassius Clay mot Sonny Liston och blev världsmästare i tungviktsboxning.

Här hemma bildades ett nytt politiskt parti, Kristen Demokratisk Samling, och regeringen hade en riktigt svår fråga att brottas med. Men till slut godkände ministrarna att den sexuellt frigjorda filmen 491 fick visas på biograferna sedan 88 sekunder klippts bort.

Ja, det är några exempel på vad vi kunde glädjas eller uppröras av under dessa vintermånader.

Men det var en sak till.

Det skedde ett maktskifte i svensk ishockey.

Djurgården hade vunnit SM-guld sex år i följd, och de flesta trodde nog att det skulle bli även ett sjunde. Möjligen skulle Västra Frölunda kunna hota, enligt krönikörerna. Eller Leksand som var bäst i norrgruppen.

Brynäs? Nja, de hade visserligen gjort sensation föregående säsong och besegrat både Djurgården och Frölunda i grundserien. Men bränslet hade inte räckt till i slutspelet, och risken för att det skulle upprepas var uppenbar. Deras svaghet var backsidan – de hade egentligen bara tre backar, och det skulle knappast räcka under en hel lång säsong.

Men krönikörerna kände inte Tigern Johansson.

Redan innan han flög iväg till Innsbruck för att spela med Tre Kronor i OS övertalade han Lill-Strimma Svedberg att försöka sig på att spela back, och så såg han till att grabben fick extra inskolning under OS-uppehållet.

När slutspelet började hade Brynäs således två mycket starka backpar, både bakåt och framåt. Lasse Bylund och Lasse Hedenström bildade det ena, Lill-Strimma och Kjell ”Kulan” Johnsson det andra.

Detta gjorde verkligen susen. De unga och pilsnabba brynäsarna utklassade både Frölunda (10–2) och Djurgården (8–1) och vann dessutom ytterligare två matcher under SM-seriens fyra första omgångar.

Gävlepubliken började drömma om SM-guld.

Det fanns egentligen bara ett hinder, nämligen Leksand som också vunnit sina fyra första matcher. Och i den femte omgången av sju skulle dessa båda uppstickare mötas.

I Leksand.

Själv var jag 17 år när detta hände. Jag tillhörde ett grabbgäng som tyckte att vi ägde Isstadion på Nynäs och inför varje match såg vi till att få de bästa platserna genom att klättra upp på stålställningen som bar upp den västra långsidesläktaren och helt enkelt tränga oss in bakifrån.

Alla gillade kanske inte vår metod, men det fungerade. Hur fullsatt det än var.

Matchen i Leksand spelades torsdagen den 5 mars klockan 19, och jag ville inte missa den för allt i världen. Så jag köpte en plats på en supporterbuss som avgick från Teaterplan i god tid före matchstart.

Ett problem var att det hela kolliderade med skolarbetet, men det löste jag genom att helt enkelt skolka från en eller ett par lektioner.

När bussen stannat i Leksand och jag kommit in innanför grindarna var det proppfullt på läktarna. Halva Dalarna ville vara med när Leksand säkrade SM-guldet.

Nå, jag gjorde som jag brukade.

Klättrade upp på baksidan och trängde mig in på en plats där jag hade bra överblick.

Det vill säga att det var det jag tänkte göra. Men de elaka masarna ville inte släppa in mig. Det var 12 749 personer på plats, så det hade kanske inte gått att ta sig in även om de varit mer generösa.

Jag blev kvar på baksidan av läktarna. Såg nästan ingenting och riskerade förstås att slå mig fördärvad om jag tappade taget. Kallt var det också.

Där blev jag kvar under hela matchen, inklusive pauserna.

Planen såg jag bara delar av, och att Tord Lundström tio minuter in på andra perioden gav Brynäs ledningen förstod jag bara av att pucken träffade målställningen bakom stolparna. Minns än i dag hur ljudet av hårdgummi mot stål förplantade sig i den kalla vinterkvällen och spred ett skadeglatt eko som måste ha hörts ända till Rättvik.

Det var en alldeles speciell klang, ett helt annat ljud än när Håkan Wickberg och Virus Lindberg skjutit i ribban och stolpen i första perioden.

Åtminstone intalade jag mig det.

Mål blev det hur som helst, och att jag hade sinnesnärvaro nog att fortsätta hålla mig fast i räcket förvånar mig än i dag.

Tords 1–0 var förlösande. Tvåan kom, trean kom – och fyran kom också när Leksand hade reducerat till 1–3 och fick nya krafter.

Det blev 4–2 till slut, och hur mycket det än har skrivits om den klassiska tågresan från Skellefteå tre dagar senare så var det i Leksand denna marskväll som striden om SM-guldet avgjordes.

Brynäs IF:s första SM-guld.