På 1990-talet blev Luleå en maktfaktor i svensk ishockey. Gick till slutspel varje säsong utom en, tog ett historiskt guld 1996 och silver 1997. Det fanns inte ett lag i Elitserien som gillade att möta Luleå. Det gjorde ont och det var stor risk för förlust.

Jo, förresten. Det fanns ett lag som alltid trivdes mot Luleå, och det laget var Brynäs.

Tre gånger under de senaste tio åren hade Luleå blivit utslagna av Gävlelaget med minsta möjliga marginal. 1–2 i kvartsfinalserien 1989 trots 1–0-ledning, 2–3 i finalserien 1993 trots 2–0-ledning, 2–3 i semifinalserien 1995 trots 2–0-ledning.

Under säsongen 1998-99 vann Brynäs fyra raka i grundserien. Men Luleå blev allt starkare mot slutet och vann därpå två raka. Ett par veckor före slutspelet till och med med 7–1.

Ändå hoppades kanske Luleåkillarna att inte få Brynäs i slutspelet.

De hade ju så dåliga erfarenheter. Men lottningen utföll så att segraren i matchserien Luleå-Leksand skulle få möta segraren Brynäs-Djurgården i semifinal. Så Luleå höll nog tummarna för Djurgården.

Luleå slog ut Leksand med 3–1 i matcher – men även Brynäs vann med samma siffror. Så det blev Brynäs i semifinal. Igen. Äsch!

Brynäs vann första matchen hemma i Gävle med 3–2 (Ove Molin avgjorde i sudden death), men Luleåspelarna tog varandra i hand på att komma igen. Matchserien kunde bli lång.

Den 30 mars spelades match 2 i Luleå. På vägen upp var laddningen total och taktiken klar. Luleå skulle få ha mycket puck, Brynäs skulle spela iskallt och kontrollerat och kontraslå när chanserna dök upp.

– Och bry er inte om publiken, gubbar, sa Gunnar Persson som var

Melins assisterande tränare. Ni vet ju hur galna dom är i vanliga fall där uppe, och nu lär det bli ännu värre.

Gubbarna nickade. Alla hade ju spelat i Luleå förut, de flesta så många gånger att de hade sina bestämda platser i omklädningsrummet i Delfinen, som den läckra ishallen i Luleå då hette.

Så alla visste vad Gunnar talade om.

Matchen började grinigt och nervöst, och Luleå kom inte alls till några riktiga chanser. Dessutom gjorde Ove Molin, denne ständige Molin, 1–0 i mitten av andra perioden.

Men Johan Strömvall och Mikael Lövgren gjorde två snabba mål mot slutet av perioden, och Luleå tog över. Dessutom drog Brynäs på sig massor av utvisningar – 13 tvåor, två femminutare och två matchstraff – och då är det svårt att vinna hockeymatcher.

Fast en stor del av utvisningarna kom i slutminuterna när matchen redan var avgjord. Luleå drog nämligen ifrån till 4–1 redan fem minuter in på tredje, och då valde Melin att bänka sina storstjärnor för att spara krafter till nästa match.

Det innebar att några andra, däribland Göran Hermansson, fick chansen. Och han visade åtminstone aggression. Med 1.22 kvar tacklade han Johan Strömwall in i sargen så den nästan sprack, och det startade ett slagsmål av det grövre slaget.

På presskonferensen var Luleåtränaren Ulf Taavola upprörd.

– Det värsta överfall jag någonsin sett på en hockeyis, sa han.

Brynäs gick medvetet in för att skada våra spelare, och det trodde jag inte om en så klassisk klubb.

Men Melin var cool som vanligt:

– Äh, så jävla farligt var det inte.

Fast han medgav att han efter slutsignalen hade pratat med spelarna i omklädningsrummet om deras uppträdande.

Två dagar senare kopplade Brynäs greppet igen hemma i Gävle. 4–1 blev det sedan Molin och Bissett visat vägen och Daniel Rudslätt fått ett litet genombrott när han gjorde de två avslutande målen.

Nu räknade hela hockey-Sverige med att Luleå skulle vinna hemma, vilket skulle ge en femte och avgörande semifinal i Gävle.

Det räknade inte Brynäs med.

Resultatet av det blev en ganska intetsägande första period då inget av lagen riktigt ville ta initiativet. Men i andra kom chanserna – för Luleå. De gjorde 1–0 redan efter en halv minut, och det målet gav ett flyt som ledde till både 2–0 och 3–0 med halva matchen spelad. Hemmalagets publikstöd var massivt, för att uttrycka sig lindrigt. Och när Jarmo Myllys i målet klappade till Ove Molin (det gjorde han så ofta han kom åt) tyckte åskådarna bakom målet att Ove var ett svin. Och de informerade honom om det också.

– Dom är fan inte kloka, sa Ove efteråt. Men att Myllys försöker klippa till mig när jag åker förbi gör inte mig nånting. Det är hans problem, det är han som kommer ur rytmen.

I slutet av andra perioden började Brynäs komma in i matchen. Men Luleå gick till paus med 3–0 och ett grymt självförtroende inför slutperioden. Det kändes lugnt och tryggt.

I Brynäs omklädningsrum diskuterade Melin och Persson hur de skulle göra i sista perioden. Bänka Bissettkedjan så att de fick vila till den femte och avgörande matchen eller satsa på en snabb reducering.

– Jag tycker vi kör på ett tag, sa Gunnar. Om vi inte gjort några mål inom sju-åtta minuter så låter vi dom sitta.

– Okej, sa Roger. Så gör vi.

Efter 2.38 var det dödstyst i Delfinen, för Brynäs hade gjort mål. Och inte bara ett utan två: 1–3 genom Rudslätt och 2–3 genom Bissett. Det var verkligen match igen.

Luleå gjorde 4–2 bara ett par minuter senare, men det var inte aktuellt att bänka någon för det var verkligen en öppen match ändå.

Och sedan Bissett gjort 3–4 med knappt fyra minuter kvar radade Brynäs upp chanser.

Den allra hetaste situationen var ett stolpskott, men Myllys lyckades hålla tätt och Luleå vann med 5–3 efter ett mål i tom kasse med en sekund kvar.

Med facit i hand ångrade Melin att han inte låtit sin stjärnfemma tillbringa slutperioden på bänken. Men inte länge, det var ingen mening med att grubbla över sånt som varit.

Det blev en gastkramande match med en avslutning som hade skrivits av en dramatiker. En av de bästa.

Det kändes i alla fall så för sportreportrarna som efteråt skulle skildra upplösningen av semifinaldramat.

0–0 efter första perioden kändes lite orättvist. Brynäsarna var inte riktigt med i matchen och hade tur. Dessutom en bra målvakt i Johan Holmqvist. Honken.

Efter halva andra perioden, mitt i matchen, gjorde Pär Djoos 1–0. Det var inte ologiskt, han spelade mest av alla på banan och han spelade bra.

Målet gjordes i power play, och passningen kom från Molin och Larsson.

Men Thomas Sjögren kvitterade när båda lagen hade en man utvisad, och det kändes inte orättvist. Matchen stod och vägde, som det brukar heta.

I tredje perioden handlade det mest om Luleå. De hade inte råd att gnetspela utan satsade allt på att göra mål och sedan dra sig tillbaka.

Men de gjorde inget mål, Honken var som sagt helt grym, och matchen gick till sudden death.

Efter 7.28 kom avgörandet. Och det var en Luleågrabb som stod för det. Andreas Custemo, nummer 29 i Brynäs, den 26-årige backen som var född och uppväxt i Luleå, som hade startat sin hockeykarriär i Luleå HF men inte ansågs hålla måttet där, var plötsligt på rätt plats vid rätt tillfälle och sprätte in det avgörande 2–1-målet.

Han gjorde sin första säsong i Brynäs, hade spelat alla matcher både i serien och i slutspelet. 59 hela matcher. Inte ett enda mål hade han gjort. Men i förlängningen av den 59:e slog han till och tog Brynäs till final.

– Det gäller att välja tillfällena, sa han lugnt när han för en gångs skull omsvärmades av press, radio och TV efteråt.

Ja, verkligen. Efter det där magiska målet försvann han in i anonymiteten igen. Spelade alla finalmatcher och gjorde ytterligare en säsong i Brynäs innan han mer eller mindre obemärkt försvann ur truppen. Han gjorde faktiskt ett mål till för Brynäs, men den gången fick han inga rubriker.

Custemos mål innebar att Brynäs gick till final och blev svenska mästare 1999. Så om man vill kan man kalla honom guldhjälte, även om det var andra som fick rubrikerna i finalserien.