Tillbakablicken: Lugna puckar på Olle Mattssons tid
Publicerad: 2020-01-03
Historia
På gamla Isstadion, Gävles ishockeyarena fram till 1967, var det inte så noga med säkerheten. Men så gick det inte lika fort som nu heller. Och spelarna sköt inte lika hårt.

Det är svårt att jämföra då och nu inom idrotten. I alla fall när det inte finns konkreta siffror och rekord som ger besked i svart på vitt.

Så om någon säger att ishockeyn var lika hård och snabb på 1960-talet som i dag går det inte att motbevisa. Eller?

Nåja, om man jämför hur det ser ut runt rinken nu jämfört med då är det ändå mycket tydligt att något har förändrats. I Monitor ERP Arena liksom i alla andra hockeyarenor är det ju plexiglas ett par meter upp över själva sargen, runt om, för att inte puckar som är felriktade ska träffa någon som inte har skyddsutrustning.

Så var det inte på gamla Isstadion på Nynäs. Där var det nätstaket på kortsidorna, bakom målen, för att de åskådare som stod närmast skulle vara skyddade. På långsidorna fanns ingenting mer än sargen.

Det var inte så farligt att gå på ishockey.

Det var inte så farligt att spela ishockey heller.

Ingen kastade sig och täckte skott förrän Börje Salming kom till stan, ingen åkte på hjärnskakning efter våldsamma huvudtacklingar.

Det skulle dröja ända till början av 1960-talet innan det blev obligatoriskt med hjälm, i början ansågs det omanligt och mesigt.

Många spelade barhuvade även när det var 10-15 grader kallt, andra hade keps eller någon annan form av mössa. Gävle GIK:s superstjärna Stöveln Öberg hade en gul toppluva som blev hans speciella signum.

Målvakterna var inte alls pigga på att använda skydd. Honken, Leif Holmqvist från Strömsbro alltså, hade bara en toppluva på huvudet innan reglerna tvingade honom att skydda sig bättre.

Ända tills det blev obligatoriskt för målvakter att använda ansiktsskydd var det tre som vägrade. Nämligen de tre bästa: Wille Löfqvist i Brynäs, Christer Abrahamsson i Leksand och så Honken, som då hade gått till AIK.

De tyckte att masken begränsade deras synfält.

– Fast folk sa att vi inte förstod bättre för att vi hade fått så många puckar i huvudet, sa Wille på äldre dar. Och de hade nog rätt.

Numera är alla runt rinken skyddade efter bästa förmåga. Till och med fotograferna måste ha hjälm trots att plexiglaset når högt över deras huvuden.

Som synes var 60-talsfotograferna mer utsatta (se fotografluckan till höger på bilden). Det närmaste en hjälm de kom var väl Olle Mattssons rutiga filthatt.

Olle var en legendarisk fotograf på Gefle Dagblad. Så fort pucken närmade sig mål stack han ut huvudet och kameran med påmonterat blixtaggregat genom luckan och började plåta.

Och hettade det till fanns det alltid tid att dra tillbaka huvudet och kameran.

Detsamma gällde för Foto-Kalle, Anders Attermark och allt vad fotograferna på den tiden hette.

Varken Olle eller Kalle eller Anders eller någon annan av fotograferna råkade ut för någon olycka. I alla fall ingen allvarligare.

Historieskribent Ulf Kriström