• Huvudsponsorer

Torsdag Tor 18 Oktober Okt
Lördag Lör 20 Oktober Okt
Söndag Sön 21 Oktober Okt
Onsdag Ons 24 Oktober Okt
Lördag Lör 27 Oktober Okt
Tisdag Tis 30 Oktober Okt
Onsdag Ons 31 Oktober Okt
Torsdag Tor 1 November Nov
Lördag Lör 3 November Nov
Tisdag Tis 13 November Nov
Torsdag Tor 15 November Nov
Idag 17 November Nov
Söndag Sön 18 November Nov
Torsdag Tor 22 November Nov
Fredag Fre 23 November Nov
Lördag Lör 24 November Nov
Onsdag Ons 28 November Nov
Torsdag Tor 29 November Nov
Lördag Lör 1 December Dec
Söndag Sön 2 December Dec
Onsdag Ons 5 December Dec
Torsdag Tor 6 December Dec
Lördag Lör 8 December Dec
Onsdag Ons 19 December Dec

”Good spirit”, sa McNamara

31 oktober 2018 11:37
Historia

Eftersom Inge Hammarström på nytt tagit plats i Brynäs sportorganisation kan det vara på sin plats att berätta om hur det gick till då han och Börje Salming blev NHL-proffs 1973.


Inge Hammarström kom till Brynäs från Timrå 1968 och Börje Salming från Kiruna 1970.

Ingen ska komma och påstå att de var lika som spelare.

Inge var en vindsnabb, elegant, välkammad forward med ett handledsskott som inte var av denna världen.

Börje var inget av det. Snarare som en vildmarksmänniska, fullständigt orädd, superkoncentrerad i defensiven och med en förmåga att täcka skott som ingen i svensk hockey någonsin sett maken till. Dessutom offensivt begåvad med smarta uppspel och ett grymt slagskott.

Det de hade gemensamt var att de passade in i Brynäsmodellen. De var mentalt scoutade och godkända av lagkompisarna som bestämde, det vill säga Håkan Wickberg och Lennart ”Tigern” Johansson.

I Brynäs spelade de ihop i tre säsonger. 1971 då det blev SM-guld, 1972 då det blev SM-guld och 1973 då Brynäs fullständigt klappade ihop i slutspelet och bara kom på fjärde plats.

I Tre Kronor spelade de ihop i två säsonger. Det blev VM-brons 1972 och VM-silver 1973.

Man får nog säga att grabbarna var rätt framgångsrika.

Barrie Flyers var ett kanadensiskt amatörlag som ansågs tillräckligt bra för att skickas till Sverige och en av de årliga jul- och nyårsturneringar som arrangerades förr i tiden. Vid juletid 1972 kom de till Gävle för att möta Brynäs.

Barrie Flyers var dock inget bra hockeylag. Det var en samling trötta gamla slagskämpar som trodde att de skulle kunna skrämma sig till segrar, för de hade hört att det brukade fungera i Europa. Och ganska många Brynässpelare klev hellre undan än riskerade att bli svårt skadade. Dock inte bröderna Salming, Börje och Stig, som stod upp och till och med gav igen. Kanadensarna blev förvånade och domarna visste inte riktigt vad de skulle göra. De var nog lite rädda själva.

Till slut blev Börje så frustrerad att han körde rakt på en av domarna. Det blev naturligtvis matchstraff, och när han hade kastat klubban ifrån sig och slagit sig ner på sin plats i omklädningsrummet kände han på sig att han inte var ensam. I dörröppningen stod en välklädd gentleman med ett leende i mungipan.

–Good spirit, son, sa han. Would you like to play for the Toronto Maple Leafs in the NHL?

Engelska var inte Börje Salmings bästa ämne i skolan, men det där förstod han.

–Yes, blev svaret.

–I'll get back to you soon.

Efter matchen stod samme man utanför omklädningsrummet och väntade in både Börje och Inge. Han, Gerry McNamara, hade egentligen kommit till Gävle för att titta närmare på den målfarlige Hammarström – som hade en riktigt lyckad dag och prickade in fyra riktiga slagskottskanoner från blå linjen. Så Mr McNamara gjorde två fynd den kvällen.

VM gick i Moskva 1973. McNamara bodde på samma hotell som den svenska truppen, och på plats fanns också en advokat från Katrineholm, Björn Wagnsson. En lite udda figur som dök upp lite varstans där de svenska spelarna rörde sig, berättade roliga historier och var trevlig i största allmänhet.

Wagnsson jobbade på Henning Sjöströms byrå i Stockholm och satsade på idrottsjuridik. Både Henning och han såg möjligheterna i det nu när den professionella idrotten började vinna insteg till och med i Sverige.

Det var några magra år i början, men utvecklingen i USA och Kanada gav honom en jättechans att etablera sig inom ishockeyn. Han var på plats i Moskva och lät så många som möjligt förstå vem han var och vad han jobbade med.

Under ett cocktailparty på den svenska ambassaden drog han i vanlig ordning några historier. Men sedan tog han Salming och Hammarström åt sidan, lade in en pris snus och frågade hur det gick med förhandlingarna.

–Nja, jag vet inte, sa Börje. De verkar intresserade i alla fall.

–Ha inte för bråttom bara, sa Wagnsson. Det handlar om stora pengar, så det gäller att ha lite is i magen.

–Hur stora pengar då?

–Kanske 50.000-60.000 dollar per säsong, ni kan bli rika. Om ni vill kan jag kolla lite med Thommie Bergman och några andra. Jag har kontakt med McNamara också och kan sköta förhandlingarna.

Inom kort klev Wagnsson in som mellanhand och tog över alla förhandlingar. Börje och Inge behövde bara delta i ett enda möte på Hotel Ukraina, och då klargjorde McNamara att Toronto ville att båda skulle komma över och känna sig för.

–Jaja, sa Björn Wagnsson innan de hann yttra sig. Nu tar vi en sak i taget. Först den här turneringen, sedan kommer grabbarna gärna och hälsar på. Under förutsättning förstås att de vet att ni är beredda att ge ett konkurrenskraftigt anbud. Det är som ni förstår fler som är intresserade.

Han började bli varm i kläderna, Wagnsson.

Slutet av VM-turneringen blev succéartad för såväl Börje Salming som Inge Hammarström. Inte minst Börje fick oerhört mycket speltid och gjorde ett avgörande solomål mot Finland när det stod 1–1 och bara någon minut återstod. Det målet räddade silvret till Tre Kronor.

Mellan VM-matcherna hade Börje och Inge pratat ihop sig och bestämt sig för att ta chansen tillsammans. Direkt då de kom hem ringde de till Björn Wagnsson och gav klartecken.

Det gick några veckor innan Björn ringde tillbaka.

–Saken är klar, men det har gått fort på slutet. Jag har bokat in oss på ett flyg om två dagar.

Snabba ryck, men varför inte? Två dagar senare satte sig Börje och hans Margitta tillrätta i Inges BMW. De skulle till Stockholm och träffa Björn Wagnsson hos Henning Sjöström på Juristhuset, och Henning bredde på med med påkostad lunch och Rolls-Royce med privatchaufför ut till Arlanda. Kanske såg han möjligheten till lite publicitet.

Toronto ligger nästan på gränsen till USA och på samma breddgrad som Rom. Det är en mycket vacker stad med två och en halv miljon invånare, många pampiga skyskrapor och en imponerande beach vid Lake Ontario, en av de så kallade stora sjöarna.

Allt det där skymtade de unga svenskarna när de i Gerry McNamaras vräkiga bil åkte från flygplatsen in till deras hotell i centrum.

Grabbarna fick bita ihop ordentligt för att inte bli alldeles förblindade av sin egen stjärnglans när de betraktade det som troligen skulle bli deras hemstad under de närmaste åren.

Klubben hade också gjort sitt bästa för att ge ett gott intryck.

Deras hotell var av världsklass och det fanns hela tiden något trevligt att göra under de tre dagar som de vistades där. En utflykt till Niagarafallen, goda middagar och exklusiva biljetter till konserter med Chubby Checker och Roy Orbison.

Den andra dagen i Toronto började med att Jim Gregory, klubbens general manager, hämtade svenskgänget och körde till Maple Leaf Gardens. Efter lunch på arenarestaurangen Hot Stove Lounge, där klubbens ägare Harold Ballard var med, var det dags för tal om framtiden på Gregorys kontor.

Det bollades lite siffror och kontraktslängder, men eftersom Björn Wagnsson hela tiden måste översätta blev det ingen riktig ordning på förhandlingarna.

Till slut sa Jim Gregory:

–Här, ta varsitt papper och skriv ner vad ni begär så resonerar vi utifrån det.

Grabbarna tittade på varann. Vem skulle börja?

–Vi går ut i korridoren en och en, sa Wagnsson till slut och drog med sig Inge ut ur rummet.

–Ska vi ta och skriva 60.000? sa Inge.

–Nej, vi drar till med 85.000 så har vi lite prutmån, sa Wagnsson. Efter en stund kom Inge tillbaka och Börje och Margitta gick ut.

När alla var samlade igen tog Jim Gregory papperlapparna och tittade på siffrorna en liten stund. Så lyfte han blicken och sa:

–I think we can do business.

Så mycket blev blev inte sagt den dagen, men Gregory lovade ett besked till nästa dag.

När Börje och Margitta kom ner till frukostrummet nästa dag satt Björn och Inge där redan. De såg glada ut.

–De tog våra bud rätt av, tjoade Wagnsson. Inte en dollar prutade de! Men jag sa till Gregory att det här bara är ett lönebud och att vi inte är så dumma att vi inte vill ha bonusklausuler också. Så ni ska inte skriva på någonting innan vi åker hem. Han ska få något att fundera över.

Det beskedet gjorde grabbarna en aning oroliga. De var otroligt nöjda med 85.000 dollar om året, det var pengar som de inte skulle kunna skrapa ihop på många år hemma i Gävle. Tänk om Gregory skulle dra sig ur nu.

Men de litade trots allt på Björn Wagnsson. Han hade skött alltihop bra från början och visste nog vad han gjorde.

Kanske.

Förhoppningsvis.

Någon vecka senare landade Jim Gregory på Arlanda och kördes till Henning Sjöströms magnifika sommarhus söder om Stockholm, där Inge och Börje väntade tillsammans med Björn Wagnsson.

Björn hade nu formulerat ett eget avtal där grabbarna fick 85 000 dollar i lön precis som Gregory hade erbjudit i Toronto. Men nu fanns där också ett antal klausuler om bonusar för det ena och det andra. Matcher, mål och så vidare.

Gregory muttrade lite, men Wagnsson hade ett trumfkort kvar att spela ut.

–Vi har pratat igenom det här, sa han. Båda grabbarna accepterar att kontrakten rivs och att de skickas hem om de inte platsar i Maple Leafs.

Gregory såg förvånad ut. Det här var något helt nytt, aldrig förut hade någon satt ett så förmånligt kontrakt på spel.

Men så säkra på att ta en plats kände sig Inge och Börje. Och det var inte svårt för Jim Gregory att acceptera – ett win-win-projekt för alla parter.

Saken var klar, kontrakten undertecknades och det var bara att börja packa för Inge, Börje och Börjes sambo Margitta.

Resten är hockeyhistoria. Det också.