Guldjenka genom Norrland

På 1960-talet och tidigare än så fanns ett nattåg som kallades Nordpilen och som gick mellan Stockholm och Narvik i Norge via bland annat Kiruna. Den räls som Nordpilen rullade på gick inte till Skellefteå vid kusten, men det gick ändå att åka tåg dit söderifrån. Nordpilen passerade nämligen Bastuträsk ungefär fem mil inåt landet, och där kunde man kliva av och ta ett dieseltåg till Skellefteå (den linjen hade ännu inte eldrift).

Samma sak när man skulle därifrån. Dieseltåg från Skellefteå, Nordpilen från Bastuträsk och söderut. Problemet var att tidtabellerna inte var anpassade efter ishockeyförbundets matchtider utan det blev till att göra tvärtom. Att anpassa matchtiderna efter tidtabellerna.

Av den anledningen började söndagsmatcherna i Skellefteå klockan 16 om bortalaget kom söderifrån. Då skulle man hinna duscha, packa ihop utrustningen och ta dieseltåget till Bastuträsk i tid.

Brynäs åkte alltid tåg till de mest avlägsna bortamatcherna, inklusive förstås Skellefteå. Men killarna hade det bra ombord, alltid egen vagn med pentry. Gott om plats och komfort, inga problem att till exempel fördriva tiden med att spela kort. Och ledare som Thure Wickberg och tränaren Hebba Pettersson stod alltid bakom bardisken och bredde smörgåsar om någon blev hungrig.

Söndagen den 8 mars spelades näst sista omgången av SM-serien 1964. Matchstart klockan 17, utom i Skellefteå där man alltså började 16.

Skellefteå AIK hade inte längre chansen att få någon topplacering i SM-serien, men de laddade ändå hela veckoslutet och lovade varann att kämpa till sista droppen.

Brynäs började spänt och överraskades dessutom av att Skellefteå spelade oväntat fult med höga klubbor i varje närkamp och andra tjuvnyp så fort de kom åt. Klapp-klapp-spelet som var Brynäs signum såg åskådarna inte mycket av, men det ville de ju inte heller.

I 13:e minuten kom Lars-Åke Sivertsson ändå ensam med VM-hjälten från 1962, Klimpen Häggroth, fintade bort honom och gjorde 1–0 till Brynäs. Då släppte lite av nervpressen, men trots flera chanser blev det inte fler mål i första perioden.

I stället kvitterade Henric Hedlund i början av andra, och matchen kändes plötsligt mycket jämn igen.

Brynäs tog dock åter initiativet. Tord Lundström sköt i stolpen och Tigern var nära att göra mål efter ett elegant genombrott.

Men mål blev det inte. Däremot ett spektakulärt slagsmål som kom att få avgörande betydelse för matchen. Eller slagsmål och slagsmål...Skellefteås landslagsstjärna Akka Andersson och Tord Lundström hamnade i slutet av andra perioden i en kampsituation, och plötsligt klippte Akka till Tord så han föll som en fura och blev liggande. Medvetslös, stod det i tidningarna, men Lundström har senare erkänt att han överdrev effekten av slaget och nyfiket kikade bakom halvslutna ögonlock för att se hur domaren skulle hantera situationen.

Det visade sig att domaren gav Akka matchstraff, och Tord fick en femminutare. På den tiden innebar matchstraff att en annan spelare fick sitta av tio minuter i utvisningsbåset.

Med fyra utespelare i varje lag kunde Lill-Strimma göra 2–1 på ett skott från blå linjen, och när Brynäs fick numerärt överläge i fem minuter sedan Tord kommit in i spel igen kom både 3–1 genom Lasse Bylund och 4–1 genom Strimma igen.

Till slut blev det 5–3 till Brynäs, som därmed åtminstone hade saken i egna händer.

När Brynässpelarna klev på tåget för hemresan till Gävle visste de inget om slutresultatet från matchen i Leksand eftersom den hade börjat en timme senare.

Det låter säkert obegripligt för alla som följer ishockeyn i våra tider med datorer och mobiltelefoner, men det fanns inte den sortens kommunikationsmöjligheter på 60-talet. Sportextra hade visserligen börjat komma igång på radio, men det gällde att kunna få in sändningarna också. Någon i gänget hade en så kallad transistorradio med sig, men det var svårt att ställa in antennen så att man hörde någotsånär ens på badstranden – mycket mindre på ett tåg i rörelse. De försökte nog få liv i radioapparaten, men förgäves.

Då tåget hade nått fram till Bastuträsk satt brynäsarna tysta och spända, så tysta att de hörde en röst i högtalarna vid stationshuset fråga om någon ledare från Brynäs IF kunde ta ett telefonsamtal i stationshuset.

Thure ställde sig kapprak i sin kupé, öppnade fönstret och kikade ut mot stationshuset. Det låg ett par hundra meter bort.

– Det där skiter vi i, sa han till de andra. Det kan inte vara något viktigt.

Högtalarrösten upprepade uppmaningen utan resultat. Till slut kom en uniformerad man på cykel och sa:

– Låna min cykel och ta samtalet. Den som ringer vill inte ge sig.

Bosse Hessel, som till vardags jobbade på SJ Resebyrå, tyckte att det var hans ansvar att ta samtalet. Så han trampade iväg på den lånade cykeln. På stationsexpeditionen berättade han vem han var, och biträdet bakom disken pekade på en avlagd telefonlur.

– Hallå ja, det är Hessel.

– Tjena, Bosse, det är Pralen på Dagens Nyheter som ringer. Grattis till SM-guldet!

– Va!?

– Ja, MoDo fick 5–5 mot Leksand, så nu kan ingen ta er!

– Tack, tack så inihelvete mycket! Nu måste jag rusa så jag kan berätta för grabbarna.

– Men Bosse, jag vill ha en kommentar. Hur känns det?

Men samtalet var redan brutet, Hessel hade slängt på luren. Vilt tjoande trampade han tillbaka till vagnen där kompisarna väntade. Han behövde inte ens säga något – hans flaxande armar och uppspärrade ögon sa den sanning som alla ville höra.

Resten av hemresan blev en fest, om än en sansad fest. Kaffe, mjölk, läsk och smörgåsar delades frikostigt ut av Thure och Hebba, och spelarna hurrade och kramades så man kunde ha trott att de var berusade.

När Heimo Klockare sprungit sådär tio varv runt restaurangvagnen med Hasse Dahllöf på ryggen öppnade konduktören dörren, stirrade surt på pojkarna och sa:

– Ni tror visst att det bara är Brynäs på det här tåget. Lugnar ni inte ner er så åker ni ut!

Men lugnade de sig? Nej, det gjorde de inte. I stället charmade de medpassagerarna och fick hela tåget att gunga med i en guldjenka som till och med fick den från början så sure konduktören att koppla av och dansa.

När tåget framåt morgonkvisten anlände till Gävles centralstation var brynäsarna trötta men fortfarande segerrusiga. Och på perrongen väntade en stor församling på att få hylla detta historiska hockeylag. Däribland förstås fruar och flickvänner och hela supporterklubben – med Gösta Åberg i spetsen. Han hade lyckats med bedriften att under söndagsnatten ordna varsin blombukett åt varenda spelare i laget trots att alla butiker naturligtvis var stängda.

Egentligen hade det varit Acke Janssons uppgift att ordna sånt. Han var ordförande i supporterklubben och den som alltid fixade alla praktiska göromål. Men den här gången kunde han inte rycka in – av den enkla anledningen att han var med laget på tåget.

Det hade inte varit meningen att Acke skulle åka med, men när han påpekade för Thure Wickberg att han funnits med vid varje match under detta välsignade slutspel så vågade Thure (som annars inte var särskilt skrockfull) inte ta risken att lämna honom hemma.

Nu var Acke en av de första som klev av tåget och möttes av en ljudlig gratulation till och med i SJ:s högtalare samt leverop och tjoanden från alla som klivit upp i ottan för att möta mästarna. Det var så livat på stationen att de sovvagnspassagerare som till slut lyckats få en blund i ögonen vaknade tvärt, suckade och drog kuddarna över huvudet. Trots allt nöjda med att de stimmiga ishockeyspelarna till slut ändå klivit av tåget.

Denna guldsäsong avslutades med en 6–3-seger i den betydelselösa matchen mot MoDo, varpå Brynäs kunde hyllas även officiellt.

Text: Ulf Kriström