Mansson möter: Janne Larsson

Det är en rätt fantastik karriär killen som föddes i Dalarna och fick sin ishockeyskolning i norra Skåne hunnit med. Världsmästare 1992. Svensk mästare 1993 och 1999. Och som ledare 2012. Vald till SHL:s MVP (Guldhjälmen) 1999. Skyttekung i SHL 2000. Under fyra säsonger i slutet av spelarkarriären var han Brynäs lagkapten. Under den perioden spelade han 195 matcher i SHL och svarade för 162 poäng.

Så här berättar Janne Larsson själv om uppväxten, ishockeyn och vad som behövs för att nå framgång.

-Farsan spelade ishockey och fotboll och blev värvad från Långshyttan där jag är född till Sandviken. Efter ett par år gick flyttlasset till Timrå. Där bodde bodde vi i sex år och det var väl där som jag egentligen började spela ishockey. Även om jag fick min hockeyskolning nere i Tyringe dit vi flyttade efter åren i Timrå.

Pappa Ove vann både SM-silver och brons med Timrå som under flera år i slutet av sextiotalet och in på sjuttiotalet var en storklubb i svensk ishockey. Det blev mycket hockey hemma hos Larssons. Och det kommer det att fortsätta vara. Janne är mitt uppe i sin tränarkarriär i Brynäs och sonen Emil gick den här säsongen till Luleå från Almtuna.

-Roligt att Emil får chansen. Utvecklingen har gått framåt hela tiden för honom. Lite extra roligt också att det är just Bulan som är tränare i Luleå. Dessutom är Roger Kyrö som jag spelade med under ett antal år assisterande tränare där.

-På fritiden var det alltid boll när jag växte upp. Pingis, fotboll, golf och tennis. Så såg det ut fram till TV-pucksuttagningarna kom när jag var fjorton år. Då blev valet hockey.

Det blev sju år i Tyringe innan flyttlasset gick norrut igen. En känd kurort i norra Skåne byttes ut mot en känd kaffestad i Gästrikland. Och som femtonåring hade Janne skiftat klubbadress från den lilla föreningen Tyringe SoSS till stora Brynäs IF.

-Säsongen 1983/84 hade Brynäs problem med skador i truppen och då blev jag upplånad från J20-laget. Tre matcher blev det den säsongen. Jag minns att jag var med på några träningar med Wille Löfqvist i målet. Det var hans sista säsong. Vid min första träning med A-laget gjorde jag två mål på honom när vi spelade tvåmålsspel. En grej som för mig var jättestor men som Wille inte ens kom ihåg. Jag försökte några gånger att reta honom för det men han hade ju ingen aning om vem jag var då. För honom var jag bara en liten junior som fick vara med och träna. Men jag fick vara med och spela en vänskapsmatch mot något tjeckiskt lag och då stod Wille i målet.

{!D}

Brynäs legendariska målvakt Wille Löfqvist tackar en annan legend, Boris Michailov, för god match under VM i Moskva 1973.

Året efter fick Janne ett A-lagskontrakt. Men större delen av säsongen spelade han i J20-laget.

-Det var bara sexton utespelare ombytta på den tiden och jag fick bara vara med i tre matcher. Men det var mitt sista år i J20. Det var stort för mig att få komma upp och vara med i A-laget. Väldigt inspirerande och roligt.

Säsongen 1985/86 blev det som tjugoåring tjugosju matcher och ganska beskedliga tre mål och lika många assist för Janne. Stjärnor i laget under den här perioden var sådana som Kenneth Andersson och Conny Silfverberg. Säsongen efter blev en brytpunkt. Janne kom igång med målproduktionen på allvar och var lagets tredje bästa målskytt.

-Det hade jag faktiskt inte koll på. Jag vet att Kenneth Andersson svarade för många mål. På fyra matcher gjorde han tolv mål. Fantastiskt bra. Jag tror att det var säsongen 85/86. Åke Lilljebjörn var målvakt på den tiden och han var otroligt bra där några säsonger. Jag har för mig att han stod i mål när den första 0-0 matchen i högsta serien spelades.

Åke Lilljebjörn som numera är tränare för Brynäs damlag i SDHL kan berätta att Janne minns rätt.

-Ja, så var det. Vi spelade hemma i Gavlerinken mot HV71 1985 och matchen slutade 0-0.

{!A}

Åke Lilljebjörn i landslagströjan.

Om Janne Larsson säger Lilljebjörn att han var en smart spelare. Han minns också att Janne var jobbig att ha att göra med på träningarna. "Han retade gallfebern på mig för han skulle alltid gå på returer även i situationer som redan var döda. Men det var ett sätt för honom att bli bättre och det gjorde också att jag fick vara vaken. Det syntes att han var född till center".

-Det var ju så att första åren när jag kom upp spelade jag i det vi kallade 0-0 femman. Det var jag, Johnny Strid och Peter Eriksson. Vi mötte ofta motståndarnas bästa femma och hade som uppgift att släppa in så få mål som möjligt. Det blev inte så mycket anfallsspel. När vi fick pucken skulle det vara stora marginaler. Lägg ut och lägg ner i anfallszon. Gör det svårt för dem. Jag hade gjort många mål i juniorlaget men nu hade jag fått en annan roll. Första gången jag fick en mer offensiv roll var 87/88. Då var Tord Lundström tränare.

Det blev bara tre föreningar som Janne kom att representera under sin spelarkarriär. Efter tio år i Brynäs skrev han på för Lugano och hann sedan med två säsonger i Modo innan det blev Brynäs igen från 1997 till 2003.

-Största anledningen till det är att jag trivs så bra i Gävle och Brynäs. Tycker att vi har haft ett kul och bra lag. I många år var vi samma gäng. Huss och Djoos, Sjödda och Ove Molin var en stomme. Och även om vi inte nådde ända fram så kände vi att vi hade chansen. En annan orsak var också att det var väldigt svårt att byta klubb på den tiden.

Tre SM-guld har han fått uppleva med Brynäs. Två som spelare och ett som ledare.

-Vi tillhörde de lag som var tippade att kunna vinna 1993 så det kom inte som någon stor överraskning. Men när vi vann 1999 trodde knappt någon på oss. Inte ens vi själva egentligen. Men många saker föll på plats och Honken stod på huvudet och vann matcher åt oss när det drog ihop sig. Vi hade en härlig kemi i laget. Sedan 2012 var det väl bara vi själva som trodde på guldet. Tidigt på hösten sade vi att vi skulle ta det och pressen nästan skrattade åt oss.

{!C}

Janne Larsson strider med Malmös Daniel Rydmark den tjugoförsta november 2002.

Det var mycket nära att Janne hade fått vara med om ett fjärde guld den förra säsongen. Men man föll på det berömda målsnöret till slut.

-Det svider naturligtvis att vi missade guldet. Och när man ser något inslag på tv om det så känns det förstås. Men man måste lägga det bakom sig. Man får ta med sig att vi gjorde många bra saker. Det gäller att börja om och bygga nytt och jobba hårt varje dag. Det är en lång resa mot en ny final och man måste orka ha drivet att utvecklas och bli bättre. Där är nyckeln till framgång.

Efter alla år i ishockeyns tjänst vet Larsson vad som gäller och att det går upp och ner under en säsong.

-Den perfekta matchen finns inte. Dels har du en motståndare som är väldigt bra. De tar initiativ i perioder av matchen och du hamnar i ett spel du egentligen inte vill ha. Men då gäller det att klara av de stunderna. Att hitta vägar att vinna trots att du är trött i ben och huvud. Man ska komma ihåg att det inte är robotar utan människor vi talar om. Vem är alltid på topp på sitt jobb varje dag?

{!B}

Den tjugosjunde september 2014 hissades Janne Larssons tröja i taket i Gavlerinken.

Nya säsonger väntar förstås för Janne och med dem nya chanser till mästerskapstitlar. Det sista kapitlet om Janne Larsson och ishockeyn är ännu inte skrivet.