Micke, Nick och musikens makt

Luleå hade klarat slutspelsplatsen med bara fem poängs marginal och hade aldrig någonsin förut varit i närheten av ett SM-guld. Och när de nu tagit sig ända till final var de kraftigt nederlagstippade mot Brynäs.

I grundserien hade Luleå visserligen tagit en poäng i två av matcherna mot Brynäs, nämligen de som spelades i Gävle. Då hade de lyckats med sin defensiva taktik, men nu var det ju final och Brynäs skulle naturligtvis skärpa till sig.

Det blev inte så. Inte ens Sandlin blev riktigt klok på Luleås taktik i den första finalmatchen i Gavlerinken. De skaffade sig en snabb ledning med 2–1 och spelade sen på resultatet. Precis som de hade gjort i grundserien. 

Det blev 3–1 till Luleå och Gävleborna gick besvikna hemåt, tröstande sig med att nästa match skulle spelas i Luleå där Brynäs brukade vinna.

Men det blev en förlust till. 4–2 till Luleå inför fullsatt hall, 6 200 åskådare som gick lyckliga hemåt, skrålande "SM-guld, SM-guld, SM-guuld".

På den tiden spelades finalen i bäst av fem, så det är lätt att förstå glädjeruset även om Brynäs hade hemmafavör i tredje matchen. Som alltså kunde bli den sista om Luleå vann.

En del av Luleåfansen räknade med guldfest två dagar senare, den 1 april, och ringde och bokade bord på krogen för att kunna gå ut och fira efter TV-matchens slut. Ja, det fanns till och med en del som både bokade biljett till Gävle och guldfirande på någon krog här.

Sån var stämningen i Luleå efter två raka segrar. 

I Gävle var det inte direkt klackarna i taket, men Tommy Sandlin hade inte gett upp. Inför den tredje matchen i finalserien, när hela laget satt samlat i omklädningsrummet och väntade på att få åka ut och värma upp, kom Tommy in genom dörren.

– Kan du ta och sänka volymen på musiken? sa han till Micke Sundlöv, målvakten, som satt längst ut i den ände av omklädningsrummet där stereon stod.

Och Micke gjorde som han blev tillsagd.

– Nu vill jag höra vad var och en tycker om läget och hur vi ska förändra det, sa Tommy och pekade på Anders Huss som satt närmast.

Anders sa något om tålamod och attityd, och sedan gick ordet vidare till näste man. En efter en fick de lätta sitt hjärta, och några hade en hel del att komma med. Dock inte Micke Sundlöv, målvakten, som satt längst ut och försökte fundera ut något klokt att säga när det blev hans tur.

Han kom inte på något som han tyckte kunde låta vettigt, men precis när Tommy tittade uppfordrande på honom hörde han att Radio Gävleborg spelade den just då högaktuella We Are All the Winners med Nick Borgen.

Borgen är en norsk artist som hade flyttat till Östersund 1969. Han hade lyckats bra i Sverige, och i Gävle var han extra populär eftersom han gjort sig känd som Brynäsanhängare.

Då Micke hörde att We Are All the Winners spelades på radion vred han upp volymen igen så högt det någonsin gick. Han visade med en gest att detta var hans bidrag, kompisarna jublade och Sandlin gjorde tummen upp och log brett.

Det är förstås omöjligt att i efterhand, och särskilt mer än 30 år efteråt, sätta fingret på vad som vänder på en händelsekedja. Men det är ett faktum att Brynäs gick ut och spelade mycket mer avslappnat och koncentrerat än tidigare under finalserien.

Segern med 7–4 sedan Tom Bissett och Anders Gozzi visat vägen med två mål var under de två första perioderna var solklar. Luleå var aldrig i närheten av att hota, och Micke Sundlöv var helt lysande i målet.

Micke var också snabbast in i omklädningsrummet efter matchen. Där stämde han upp We Are All the Winners och hela gänget sjöng med för full hals.

Ja, Brynäs dansade och log och glömde kanske för några ögonblick att Luleå fortfarande hade finalserien i sin hand.

Det glömde inte Tommy Sandlin. Han var ängsligt medveten om att Luleå bara behövde vinna hemma för att bli svenska mästare och anade väl att grabbarna i laget kanske också skulle komma att inse det när segerglädjen väl lagt sig. Och det var tre dagar kvar till den matchen.

Tommy hade varit i Japan några år tidigare och låtit sig fascineras av samurajtraditionen. Inte tjusningen i att hugga huvudet av folk men väl själva filosofin. Hemma i Sverige köpte han på sig allt i bokväg han kunde hitta om samurajer, och så satte han sig och lusläste.

Natten före avresan upp till Luleå låg Tommy länge och funderade över hur han skulle kunna motivera laget när det väl var dags att kliva ut på isen där uppe inför 6 200 fanatiska norrbottningar som säkert inte hatade Brynäs men kunde låta som om de gjorde det.

Plötsligt kom det över honom. Han skulle berätta för grabbarna om samurajerna.

Och när den tanken slagit rot log han, lade sig på sidan, kramade kudden och somnade äntligen.

På resan upp till Luleå märkte Tommy Sandlin att det var precis som han hade befarat, och det var likadant när de klivit ur bussen och satt sig i omklädningsrummet. Grabbarna var spända och nervösa, det var som om andan från den senaste matchen där uppe satt i väggarna.

– Du tog väl med bandet? sa Tommy till Micke Sundlöv när grabbarna bytte om för att åka ut och värma upp.

Tommy hade nämligen sett till att köpa in ett kassettband med Nick Borgens låt och hade lämnat den i Sundlövs förvar.

– Jodå, svarade han.

– Bra. Var beredd att trycka igång musiken på mitt tecken.

– Inga problem.

Sandlin var riktigt uppe i varv när uppvärmningen var över och spelarna kom in för att ladda för match. Luleåpubliken var nästan i extas, hallen var proppfull och killarna var plötsligt väl medvetna om att det fanns en risk för att de skulle åka hem tomhänta medan hela Luleå dansade på gator och torg.

Det var då Tommy Sandlin plockade fram sin berömda samurajhistoria. Han pratade på i kanske tio minuter om kläder och svärd och kanske lite om heder och vanära och kejsare, men framförallt om att en samuraj aldrig var rädd att förlora.

Det var ett motto som hade genomsyrat Tommy Sandlins hela tränarkarriär. Han satte ofta upp lappar i omklädningsrummet med just den typen av budskap. "Du måste våga", "Det går inte att spela ishockey utan att göra misstag" och så vidare.

Och nu stod han där och predikade samma sak igen, men i österländsk förklädnad.

– Det första en samuraj fick lära sig, berättade han, var att den som inte vågar förlora aldrig kan vinna. När man gick ut för att slåss fick det bara finnas en tanke i huvudet, och det var att komma hem med heder. För alternativet var att inte komma hem alls.

Han stod tyst i några sekunder och såg sig omkring.

– Ni ska ni gå ut och våga. Våga göra misstag, våga vinna, våga tänka som en samuraj. Gå ut och tänk att ni ska komma hem i triumf!

Sandlin tystnade och såg sig omkring på alla sammanbitna ansikten. Till slut nickade han till Micke Sundlöv:

– Kör igång!

En sekund senare dånade We Are All the Winners ut i bergsprängaren. Hela gänget kom på fötter, dansade och sjöng med så att det nog hördes ända uppch definitivt in till Luleås omklädningsrum.

Och därefter gick killarna ut och förstörde Luleåfansens festplaner. Brynäs vågade spela ut – och spelade följdriktigt ut Luleå. Vann med 6–2 sedan framförallt Tom Bissett och Jonas Johnson svingat sina samurajsvärd med stor framgång. Båda gjorde två mål, Peter Larsson och Gozzi de andra.

Sandlins samurajer och Sundlövs kassettband hade vänt matchserien. Men den femte och avgörande matchen hemma i Gävle återstod.

Den ska vi be att få återkomma till.

Text: Ulf Kriström.

Bild: Bildbyrån.