Lämnar båset efter 33 år

Stephan föddes och växte upp i Hamrånge, ganska fjärran från Brynäs IF. Men han blev med tiden intresserad av ishockey, och 1967 var det en kvinnlig barndomskamrat som hörde av sig. Hon jobbade på Pigalle, restaurangen vid Södermalmstorg som var brynäsarnas stamställe på luncherna, och föreslog att Stephan skulle komma dit.

– Jag vet att du brukar gå och se matcher och tror att du kan ha en uppgift i Brynäs, sa hon.

På Pigalle fick Stephan träffa bland andra Hasse Branting och Rune Lindman, kända Brynäsprofiler på den tiden, och samtalet ledde till att han efter några år – närmare bestämt 1975 – slussades in i organisationen kring juniorlaget. Ledarna där är legendariska idag: Hans-Ivar Engvall, Göran Wickberg, Tigern Johansson, Rune Lindman och Bosse Hessel.

Tyvärr är de inte bara legendariska utan också döda, men i Stephans minne kommer de alltid att leva vidare.

– Min uppgift var väl i första hand att vara med på bortamatcherna och finnas till hands i största allmänhet, säger Stephan.

I fyra säsonger hjälpte han till med jobbet kring juniorerna och fick bland annat uppleva att J20-laget med blivande A-lagsspelare som Conny Silfverberg, Tomas Jernberg, Gunnar Persson, Björn Åkerblom, Kent Andersson, Ulf Tunong, Christer Jansson, Göran Henriksson och Kenneth Andersson vann SM-guld 1977.

1970 hade Stephan utbildat sig till yrkesmilitär. Det innebar med tiden utbildningar och uppdrag långt borta från Gävle, det gick inte i längden att kombinera med ishockeyn. Han slutade 1979.

Men 1992 var han tillbaka och började gå och se matcher igen. Både junior- och A-lag. Han var fortfarande välkänd bland brynäsarna, och en dag var det någon som frågade om han inte kunde tänka sig att hjälpa till i sekretariatet under en juniormatch. Det hade uppstått en vakans.

Jodå, Stephan ställde upp. Och han trivdes med uppgiften till den grad att han ställde upp igen. Och igen.

År ut och år in. Från 1992 till 2025, och med olika roller. Speaker, dataansvarig – och på senare år även som ansvarig för säsongsplaneringen. Helt klart är det en lucka som inte blir helt enkel för Brynäs att fylla.

Trots att Stephan inte varit direkt knuten till något av juniorlagen sedan 1970-talet har han från sin plats i sekretariatet på nära håll kunnat följa utvecklingen på ungdomssidan, och något som stuckit ut under årens lopp är förändringen sedan Tomas Thelin blev ansvarig 2001.

– Hela ungdomsverksamheten fick ett enormt uppsving då, och sedan 2006 har både J20 och J18 tillhört toppskiktet i Sverige.

Jobbet i sekretariatet har förstås också utvecklats i takt med kraven från ligan och Svenska Ishockeyförbundet.

–  I början förde vi protokoll med papper och penna och lade matchrapporterna på lådan. För ungefär 20 år sen fick vi börja med data, och då blev alltihop en mycket större apparat rent personalmässigt. Men jag saknar inte gamla tider, allt blev enklare när jobbet datoriserades.

Enklare – men mer personalkrävande. I sekretariatet finns nu, även på juniormatcher, en speaker, en OVR som sköter datarapporteringen, en som har hand om tidtagningen och två som håller koll på vilka som är på banan när det blir mål. De sköter också varsitt utvisningsbås. Dessutom sitter en person uppe på läktaren och håller reda på vilka som skjuter och vilka som vinner tekningar.

Allt matas in i datasystemet och kan följas av alla som går in på swehockey.se.

Enkelt är det inte, och det kräver förstås total koncentration matcherna igenom. Det kan omöjligen bli rätt varje gång. Hur lätt kan det till exempel vara att se skillnad på spelarna när de inte vänder ryggen till så man ser siffrorna?

– Man lär sig, säger Stephan. Fast det är marigt med U16-spelarna och deras ansiktsmasker.

Hur svårt är det då att se till att alla platser är besatta när matcherna börjar?

– Det brukar alltid ordna sig, men något år efter datoriseringen fick vi problem. Skattemyndigheten beslutade att fribiljetterna vi fick som tack för att vi ställde upp skulle deklareras som inkomst, och då blev det ett himla liv. Sju man sa upp sig direkt.

Stephan hade själv drabbats av en stroke bara ett år tidigare, så det hade väl varit naturligt att han också hade hoppat av, men det gjorde han inte. I stället tog han över ansvaret för hela apparaten, och så har det rullat på.

– Jag har helt enkelt haft roligt, det är därför jag fortsatt.

Men nu är det slut. Någon annan får ha roligt hädanefter, nästa match ska Stephan se från läktaren.

Text: Ulf Kriström.

Foto: Johan Hallman.