Här är coachen bakom första JVM-guldet

Hösten 1970 spelade Gästrikland för första gången final i TV-pucken, och sedan nådde gästrikarna fyra finaler på sex år med en seger mot Medelpad 1974 som den absoluta höjdpunkten.

– Det var bra kullar vi fick fram, säger Kjell Damberg som var Gästriklands coach under de där framgångsrika åren.

Men på Svenska Ishockeyförbundet såg man en annan förklaring till att det plötsligt gick så bra för Gästrikland.

– Den där Damberg måste vara en jävel till coach, sa man i korridorerna. Honom ska vi ha!

Ungefär så. Och efter finalen mot Medelpad i Gävle 1974 kom en förbundshöjdare fram till den där Damberg och frågade om han inte skulle kunna tänka sig att ta hand om pojklandslaget.

Det skulle han visst kunna tänka sig. Kjell hade fyllt 31 år ett par veckor tidigare och var hur sugen som helst på att ta ett nytt kliv i sin ledarkarriär.

1975 coachade han Gästrikland i TV-pucken och var samtidigt assistent till Ulf Jernspets som var huvudansvarig för pojklandslaget. Och året därpå lämnade han TV-pucklaget för att ensam leda pojklandslaget, mellan 1978 och 1980 parallellt med det yngre juniorlandslaget, det som senare kom att kallas Team 18.

Det gick fortfarande bra, inte minst för pojklandslaget. 1979 blev Sverige Europamästare med Kjell Damberg i båset. En stolt men ödmjuk Damberg.

– Jag får tacka klubbtränarna. Det var otroligt välutbildade spelare som jag fick låna, sa han.

Sommaren 1980 hade Kjell Damberg avancerat till förbundskapten för U20-landslaget. Men han var inte obekant med pojkarna, han hade coachat de flesta av dem i Team 18.

Efter ett par träningsturneringar hösten 1980 åkte de unga spelarna hem och körde på i sina respektive klubblag ända fram till mitten av december. Sedan var det träningsläger i Stockholm och ett par matcher mot seniorlag.

– Det var ett härligt go i gänget. Stämningen och sammanhållningen var perfekt, allt kändes rätt, minns Kjell.

Till stämningen bidrog också en perfekt sammansatt ledarstab som förutom coachen Damberg också bestod av lagledaren Bosse Tovland, läkaren Sam Nordström och materialaren Uffe Eriksson.

– Vi hade egentligen en materialare från AIK, men han jobbade på brandkåren och fick inte ledigt för att det var så många bränder i Stockholm då.

Efter lägret fick alla åka hem till sina familjer och fira jul med Kalle Anka och tjuren Ferdinand, skinka och dopp i grytan och allt sånt där i tre hela dagar.

På annandag jul samlades alla igen för avresa till München, närmaste flygplats för den som ska till Schwangau – och det var dit de svenska pojkarna skulle.

Matcherna spelades i flera städer i Bayern, men Kaufbeuren lite norr om Schwangau var något av ett centrum för mästerskapen. Gemensamt för alla städer där det svenska laget skulle spela var att de låg inom bekvämt avstånd från Schwangau.

Det började bra. 7–3 mot Västtyskland i Füssen och 10–2 mot oväntat svaga USA i Augsburg. Tvillingarna Sundström från Björklöven stack som väntat ut – Patrik gjorde sex och Peter två av de 17 mål som svenskarna gjorde i dessa båda matcher.

Tredje matchen skulle bli tuffare, mycket tuffare. Finland hade också vunnit mot USA och Västtyskland utan problem, och i den där turneringen i Kuopio i september hade de besegrat Sverige med inte mindre än 5–0.

Visserligen skulle både Sverige och Finland gå vidare till slutspel, det var klart sedan de vunnit i de två första omgångarna, men matchen var ändå superviktig. De två slutspelslagen från grupperna tog nämligen med sig inbördes möte till slutspelet, och förloraren skulle få svårt att ta medalj.

Det svenska laget var vid det här laget ordentligt ihopspelt och femmorna i stort sett intakta från match till match, det var bara i den tredje som några spelare alternerade.

I målet stod Lasse Eriksson från Brynäs i tre matcher, Peter Åslin från AIK i två. Mot Finland satsade Damberg på Lasse.

Matchen mot Finland spelades i Kempten, en stad med drygt 60 000 invånare och med en anmärkningsvärt stor mjölkproduktion. Bayerns största bondby, skulle man kanske kunna säga.

Det blev som väntat en tuff match. Finland tog ledningen och höll den första perioden ut, men spelet var jämnt och svenskarna sammanbitna.

I andra perioden kom också vändningen – genom Janne Ingman, som tidigare under säsongen bara gjort tre mål på sju matcher. Nu gjorde han två i följd och gav Sverige ledningen med 2–1 innan andra perioden var över.

Den tredje blev gastkramande. Finland gav allt i slutminuterna för att kvittera, men svenskarna höll undan och vann.

Därmed var alltså gruppsegern klar och Sverige klev in i slutspelet som tabelltvåa. Från den andra gruppen hade Sovjet och Tjeckoslovakien kvalificerat sig, och Sovjet hade målskillnaden 5–1 med sig.

Två matcher kvar. Den första skulle spelas på nyårsafton mot Tjeckoslovakien i den klassiska vintersportorten Oberstdorf. Sverige hade mött tjeckerna i den där fyrnationsturneringen i september och förlorat klart, 2–5, mot ett lag som innehöll blivande storstjärnor som Vladimír Růžička, Miloslav Hořava och Tomáš Jelinek.

Svårt naturligtvis. Och inte blev det lättare av att Robban Nordmark inte längre kunde spela på grund av skada. Det ställde till det för Kjell Damberg, som inte längre hade möjlighet att spela med tre hela femmor eftersom laget nu var nere på fem backar av de ursprungliga sju.

Men det gick bra ändå. Matchen slutade 3–3 sedan Håkan Nordin, Bullen Hägglund och Jan Ingman gjort de svenska målen, och även om alla hade hoppats på två poäng så toppade Sverige tabellen inför den sista omgången. Finland skrällde nämligen mot Sovjet och vann med 6–3, och därmed hade alla lag utom Sverige två poäng. Sverige hade tre.

I sista omgången väntade Sovjet i Augsburg. Sovjet som vi hade slagit i den där turneringen i Kuopio och som visat sig mänskliga mot Finland.

Det kunde räcka med oavgjort, men det berodde på hur det gick i den andra matchen, Finland-Tjeckoslovakien.

Sverige gick för seger, men det gjorde även Sovjet. De hade också chansen att ta guld.

Det blev en ny rysare. Håkan Nordin och Bullen Hägglund gjorde mål igen och gav oss en 2–1-ledning efter första perioden.

I andra perioden gjorde lagen varsitt mål (Peter Sundström Sveriges), och de sista 20 minuterna kändes ungefär som 200. Sekunderna segade sig framåt, och när Sovjet tryckte på i slutet för att åtminstone få till en kvittering...ja, då stannade nästan hjärtat på Damberg i båset.

Men det blev ingen kvittering, och kanske hade det lite att göra med att ryssarna visste att det inte skulle räcka med en poäng. På den tiden tog matcherna slut efter 60 effektiva minuter, det var aldrig tal om förlängning i seriematcher.

Nå, slutsignalen gick och det svenska laget kastade sig över sargen för det obligatoriska kramkalaset ute på isen. Sverige var juniorvärldsmästare för första gången.

Det blev bara en turnering som coach för ÄJ-landslaget för Kjell Damberg. Sedan klev han ett steg uppåt och tog hand om Vikingarna, vårt B-landslag, under ett par år. Efter det har han haft en hel del andra uppdrag inom förbundet, bland annat som styrelseledamot under åtta intensiva år.

– Tillsammans med Myggan Wallin jobbade jag också rätt mycket med utbildning och utvecklingsprojekt. Det var fullt upp hela tiden.

Han var också överledare, Team Manager med modernt språkbruk, för Tre Kronor 1981, 1982 och 1983 då Bengt ”Fisken” Ohlson och Anders ”Ankan” Parmström var landslagscoacher. Och som överledare fick man på den tiden också ta rollen som assisterande coach, organisationen var lite enklare då än i dag.

– Jag fick hoppa in som överledare 1988-89 också. Globen skulle invigas och Bosse Tovland, som egentligen hade den rollen, var ansvarig för allt kring den nya arenan och hade inte tid med båda uppgifterna.