Guldet 1968 – snopen början men lyckligt slut

Det hände en hel del 1967. Som att Sverige fick högertrafik, att USA skakades av raskravaller och att en vänstervåg svepte över västvärlden. I Italien drabbades Florens av ett våldsamt skyfall som satte två tredjedelar av staden under vatten, och i södra och mellersta Sverige härjade en orkan som fällde både byggnadsställningar och tusentals träd.

Möjligen var dessa händelser resultatet av vår civilisations klimatpåverkan, men det var inte många som tänkte i de banorna på den tiden.

I Gävle revs den gamla kåkbebyggelsen på Öster för att ge plats för moderna höghus, och på Sätraåsen hade en modern ishall tagit form.

Söndagen den 22 oktober 1968 spelades den första seriematchen i Gavlerinken, som var anläggningens namn, men den historiska hemmapremiären blev en besvikelse trots att förbundet hade haft godheten att se till att motståndet inbjöd till målkalas: Rögle hade föregående säsong varit utanför slutspelsplats och ett ganska tandlöst lag.

Det är möjligt att brynäsarna var lite tyngda av de historiska vingslag som alla sanna hockeyvänner kände när de satt i den goa värmen och försökte komma ihåg vad det var som förr hade fått dem att betala för att få stå och stampa och göra åkarbrasor för att hålla värmen på gamla Isstadion.

Hade klapp-klapp-spelet bara fungerat så hade de nog erinrat sig, men det låste sig ganska fullständigt i denna premiärmatch. Det kunde ha gått alldeles åt pipsvängen, men som tur var kom C-kedjan igång och räddade en poäng. Det blev 5–5 sedan Virus Lindberg gjort tre mål och Lars-Göran Nilsson ett.

Faktum är att det dröjde ett par veckor innan allting rullade på som förr. Den 1 november kom visserligen den historiska första hemmasegern – 5–3 mot Södertälje – men av de fem första matcherna vann Brynäs bara två. Det fanns olyckskorpar som kraxade om att allting har ett slut, till och med Brynäs storhetstid, men de tystnade när hemmaförlusten mot Frölunda den 4 november följdes av sex raka segrar.

Men pressen var inte riktigt nöjd ändå. Att det bara blev 3–2 borta och 5–2 hemma mot Färjestad beskrevs som ett riktigt misslyckande.

Brynäs förlorade fyra matcher under grundserien men toppade ändå tabellen när de 21 omgångarna var färdigspelade.

 Förbundet hade denna säsong återgått till seriespel om SM-tecknen, det ansågs lite mer rättvist, och för Brynäs del började det med en bortamatch mot AIK.

7.399 personer kom till Johanneshov, och de flesta väntade sig säkert en uppvisning av Brynäs. Men AIK spelade klokt och höll matchen vid liv ända in i slutet. Inget av lagen kom till några vettiga avslut, och faktum är att Brynäs vann skottstatistiken med bara 16–15. Och när de kom till skott stod Honken (gammel-Honken alltså, Leif från Strömsbro) i vägen.

Men knappt tolv minuter in på tredje perioden tog AIK:s backveteran Bert-Ola Nordlander ett felskär och tappade kontrollen över pucken vid egen blå linje. Tord Lundström snappade upp den och frispelade Håkan Wickberg som snärtade in 0–2.

Kjell Säfström reducerade med en och en halv minut kvar, men Brynäs vann med 2–1. En viktig seger i första omgången.

MoDo, som hade gått till slutspel som fjärde och sista lag, hade startat slutspelet med en 5-3-förlust hemma mot Djurgården. I andra omgången reste de till Gävle för att möta svenska mästarna, och även om tränaren Kabben Berglund gjorde vad han kunde för att peppa laget på bussen ner till Gävle så visste alla innerst inne att de inte skulle ha en chans.

Och mycket riktigt. Brynäs varvade nu igång på fullaste allvar och slog inte av på takten förrän de ledde med 7–0 innan ens sju minuter gått av andra perioden. C-kedjan, men också Lasse Bylund, visade vägen. Bylle gjorde tre av de sex första målen med välriktade skott från blå linjen.

Det blev 9–3 till slut, och Kabben var nog trots allt rätt nöjd med att det inte hade blivit tvåsiffrigt. Dessutom gladdes han åt att 17-åringen Anders Hedberg utvecklades snabbare än han vågat ana. Grabben hade varit en av de bästa i laget.

Efter matchen följde Håkan Wickberg med pappa Thure hem till huset på Parkvägen och slog sig ner vid köksbordet.

– Såg du den där grabben Hedberg? sa Thure. Han kan bli hur bra som helst.

– Ja, jag såg. Jag pratade med honom också. Frågade om han inte ville spela med oss, och jag tror att vi kan få honom.

– Bra. Jag ska prata med Breit.

Efter tre omgångar ledde Brynäs serien med en poäng före Södertälje, men en svår match väntade: Leksand borta. De hade visserligen bara vunnit en av sina tre matcher men höjde sig ofta några snäpp just mot Brynäs.

Det var också vad som hände den här gången. Folke Bengtsson, Totte kallad, gjorde 1–0 på straffslag efter 6.44 och Ulf "Mini" Mårtensson ökade till 2–0 i slutet av perioden. En skräll var på gång.

Till råga på allt gjorde Mapa Sjögren (heter egentligen Olle men kallades aldrig något annat än Mapa) ett tredje mål alldeles i början av andra perioden.

Och för Brynäs fungerade ingenting den här torsdagskvällen.

Inte förrän mer än halva matchen hade gått. Då kom två snabba reduceringsmål som förändrade matchbilden. Håkan gjorde 1–3 på passning från Tord och redan i nästa byte pricksköt Lasse Hedenström 2–3 från blå linjen.

Kvitteringen kom tidigt i sista perioden. Jan-Erik Lyck, som ju härstammade från Insjön bara någon mil från Leksand, snodde åt sig pucken från en försvarare, fintade bort en annan och vispade in 3–3.

Det resultatet stod sig matchen ut och öppnade alltså för Södertälje att gå ikapp. Men de råkade ut för omgångens stora skräll och förlorade mot Djurgården med hela 8–1.

Följden blev att Brynäs, trots poängförlusten, faktiskt drog ifrån i tabellen. Med sina sju poäng var de två poäng före en trio konkurrenter: Mora, AIK och Södertälje.

Men i nästa match väntade ingen av dem utan i stället Västra Frölunda, som inte hade börjat bra utan stod på tre poäng och hade haft en rätt vissen säsong över huvud taget.

Dock hade Frölunda vunnit en av de tre grundseriematcherna mot Brynäs, och den försökte de tänka på när de tuffade upp mot Gävle och slutspelets femte match.

Men inget hjälpte. Brynäs hade hämtat sig från chocken i Leksand och tog initiativet från första nedsläpp. 1–0 kom efter nio minuter (Lyck) och 2–0 efter 13 (Hedenström). Skottstatistiken var 15–5 efter en period, och det var inte helt rättvist när Tosse Hedlund reducerade med en minut kvar.

I andra perioden stretade Frölunda emot bättre, men det var ändå Brynäs som gjorde mål genom Lars-Åke Sivertsson.

Målskyttet tog fart i tredje perioden, och Frölunda kom aldrig närmare än 2–4. Målgörare var Nilsson, Lyck, Lundström och Sivertsson.

I och med att Södertälje förlorade en poäng hemma mot MoDo och Leksand slog Mora med 7–2 i daladerbyt började Brynäs dra ifrån i tabellen. Nu var AIK två poäng efter och Södertälje tre.

Och bara två omgångar återstod.

Brynäs hade Mora borta i den näst sista, AIK skulle resa till Södertälje. Och hur man än räknade stod det klart att Brynäs skulle kunna säkra guldet bara genom att vinna i Mora eftersom AIK hade en mycket sämre målskillnad.

Det var precis vad som hände också. Tord gjorde en supermatch och ledde sitt lag till en 8–0-seger även om han själv bara gjorde ett av målen, nämligen det första.

AIK vann också stort, 4–0, men hade alltså två poäng upp till Brynäs och 18 måls bättre målskillnad. Brynäs kunde lite stillsamt fira sitt fjärde SM-guld på hemresan.

Slutmatchen hemma mot Södertälje blev alltså en expeditionsaffär. SSK hade en tredjeplats i tabellen att slå vakt om men kunde inte stå emot brynäsarnas spelglädje. Det blev 6–2 och Brynäs gick genom slutspelsserien med bara en förlorad poäng.

Guldfesten var välförtjänt.

Efter säsongens slut ringde Breit Hellman upp Anders Hedberg, som bodde med sina föräldrar i Husum utanför Örnsköldsvik. Han bekräftade det som Håkan Wickberg redan hade sagt: att Brynäs kunde behöva en ung och framåt vänsterforward, och kunde han tänka sig att flytta till Gävle?

– Jo, det är väl inte omöjligt. Vi får väl diskutera saken.

– Bra, sa Breit. Jag kommer upp.

Ett par dagar senare satt han i vardagsrummet hemma hos Hedbergs och berättade vad Brynäs kunde göra för pojken. Breit hade redan varit i kontakt med Gävle kommuns utbildningsenhet och försäkrat sig om att det fanns en plats för Anders på en av gymnasieskolorna.

– Och jag tror att du går rätt in i laget. Hasse Sjöberg funderar på att sluta. Han spelar vänsterforward med Tigern och Sivertsson, och om du kunde ta hans plats så vore det jättebra. Du skulle kunna sätta lite fart på gubbarna igen.

Anders nickade ivrigt, men mamma Hedberg var inte lika glad.

– Det är ju bra att ni kan ordna en plats på en skola, men var ska han bo?

– Ja, vi får ju lov att göra som med alla andra. Vi ordnar en lägenhet.

– Så han ska bo ensam?

– Ja, det är så det fungerar. Vi hälsar på och tittar till grabbarna så ofta vi kan, men det hela bygger på att de tar eget ansvar.

Nu satte mamma Hedberg händerna i sidorna och tittade strängt på den välklädde och stilige herrn från Gävle.

– Kommer inte på fråga! Anders är bara 17 år och ska inte bo ensam i en stor stad som Gävle där det är så mycket våld och brottslighet. Tråkigt att ni reste i onödan, men jag måste säga nej.

Ja, så snopet slutade den värvningssagan. Men för Anders Hedbergs del skulle det visa sig att det inte gjorde så mycket. Han fick en rätt hygglig hockeykarriär ändå.

På Lennart Olofssons bild från prisutdelningen efter slutmatchen mot Södertälje ser vi Britt Dahllöf ge maken Hasse en segerkyss. Övriga mästare på bilden är från vänster Tord Lundström, Hasse Sjöberg, Kjell ”Kulan” Johnsson och Jan-Erik Lyck.

Text: Ulf Kriström