Gävle är en målvaktsstad

Det började redan den 9 februari 1944. Brynäs spelade denna säsong som första klubb utanför Stockholmsregionen i högsta serien, och målvakten Carl-Einar Åbom gjorde ett så gott intryck att han blev uttagen som reservmålvakt i landslaget. Det var en stor sensation eftersom det var samma situation där: ingen utanför Stockholm hade någonsin fått det förtroendet.

Brynäs släppte in en massa mål, men förbundsledningen insåg att det inte var målvaktens fel. Valet föll på Carl-Einar.

Han blev förstås både stolt och glad men såg ändå inte helt och hållet fram emot tågresan ner till Stockholm. Hans benskydd var i så dåligt skick att han skämdes, och i sista stund bestämde han sig för att med avsikt glömma dem hemma.

Han stammade fram en ursäkt när han klev av tåget och möttes av en förbundsrepresentant – som dock löste problemet genom att låna ett par fräscha skydd av Södertäljes målvakt Arne Johansson, Brand-Johan kallad. Han var landslagsmålvakt under nästan hela 40-talet men hade lämnat återbud till just denna match.

Det var ju världskrig ute i Europa vid den här tiden, så det var svårt att få tag på internationellt motstånd. Men Hammarby stod i särklass i Sverige, och därför blev det så att landslaget fick möta dem i stället. Någon riktig landskamp var det alltså inte, men Carl-Einar registrerades ändå för att ha spelat en match i landslaget.

Ännu fler landskamper blev det för såväl Berndt ”Skräcken” Karlsson i Strömsbro (tre matcher) som GGIK:s Hasse Isaksson på 50-talet. Hasse hann med 41 matcher i Tre Kronor och blev till och med världsmästare 1953.

1958, då Hasse vill varva ner, värvade GGIK unge Heimo Klockare från Hofors. Han gjorde succé direkt och fick spela ett par landskamper 1960/61.

Vid den tiden, i början av 60-talet, spelade under ett par säsonger såväl GGIK som Strömsbro och Brynäs i högsta serien samtidigt – och alla tre klubbarna hade mycket skickliga målvakter. Heimo i GGIK, Hasse Dahllöf i Brynäs och Leif ”Honken” Holmqvist i Strömsbro.

Alla tre skulle komma att bli landslagsmålvakter. Inte minst Honken förstås, som spelade i Tre Kronor i åtta år och gjorde 42 VM- och nio OS-matcher. Han gick till AIK 1964, och det var då hans karriär tog fart på allvar – men elva landskamper blev det ändå medan han fortfarande var kvar i Strömsbro.

GGIK:s Rolf Norman hade otur som kom i skuggan av både Hasse Isaksson och Heimo Klockare och mest fick sitta på bänken. Ändå blev det faktiskt två landskamper även för hans del.

1968 värvades Wille Löfqvist från Strömsbro till Brynäs. Han utvecklades snabbt till både mästar- och landslagsmålvakt. 102 A-landskamper blev det för hans del och fyra internationella medaljer.

En poäng när det gäller Wille är att han växte upp bara ett par hundra meter från huset där Honken bodde. Två landslagsmålvakter från i princip samma kvarter, det borde inte kunna hända.

Då Wille kom var Brynäs sedan flera år etablerat som Gävles – och för all del Sveriges – bästa lag och den klubb som levererade landslagsmålvakter på löpande band. Lasse Eriksson, Åke Lilljebjörn, Micke Sundlöv, Honken...ja, den yngre alltså. Johan från Tierp.

2007/08 fick en yngling vid namn Jacob Markström några matcher i A-laget. Säsongen därpå var han förstemålvakt i konkurrens med Anders Lindbäck – och tro det eller ej, de grabbarna växte upp på samma lilla gata i Sätra. Sånt borde som sagt inte kunna hända.

Båda två blev både landslagsmän och NHL-proffs, och Jacob är fortfarande stjärna i NHL, den här säsongen i New Jersey Devils.

Brynäs fyllde luckorna efter Sätrakillarna på lite olika sätt. Några utländska målvakter med NHL-meriter, några rutinerade svenskar – men fortfarande helst unga grabbar som formades i klubben även om de kom från andra klubbar och städer i närområdet.

● Niklas Svedberg var 20 när han värvades från MoDo men fick sitt stora genombrott i Brynäs. En av de stora hjältarna bakom SM-guldet 2012.

● Felix Sandström, som började spela hockey i Huge, gick hela vägen från U16 till A-laget. Han spelade i alla juniorlandslag som finns och har en del NHL-meriter även om han nu spelar i Lehigh Valley Phantoms i AHL.

● Jonas Johansson började i Hille/Åbyggeby men fostrades också i Brynäs från U16 och upp till A-laget. Han har spelat i Nordamerika sedan 2017, den här säsongen liksom den förra i Tampa Bay Lightning i NHL.

 ● Samuel Ersson kom 2015 som 16-åring från Falu IF och A-lagsdebuterade redan 2017-18. Efter en säsong i Västerås återvände han och blev förstemålvakt direkt. Han spelar nu i Philadelphia Flyers och har vid 25 års ålder varit med i två VM-turneringar.

Vad är det då som gör att Brynäs får fram så många skickliga målvakter? Jo, delvis gedigen skolning förstås. Eller som Wille Löfqvist uttryckte det:

– Det finns många i det här laget som skjuter bra. Man får god träning.

Text: Ulf Kriström