Guldet 1967 – pressade av de bästa norrlagen

Kontinuitet var ju det som präglade Brynäs under 1960-talet senare del, men hösten 1966 började det nästan bli löjligt. Det lag som inledde säsongen med att spela 5–5 hemma mot Södertälje var exakt detsamma som några månader tidigare hade tagit emot SM-guldet på Johanneshov.

Men det bekymrade inte Börje Mattsson, som hade tagit över som tränare efter Hebba Pettersson.

Börje hade liksom Hebba varit med från början när Brynäs satsade på ishockeyn, och det  var tack vare hans stenrike grosshandlare till far som detta första lag också hade fått en matchdräkt. Ruben Mattsson stod nämligen för kostnaderna och blev därmed Brynäs IF:s förste sponsor när det gäller ishockey.

Nu var det ju inte därför som Börje Mattsson blev tränare nästan 30 år senare utan för att sektionen trodde att han skulle kunna göra ett bra jobb.

När det blev juluppehåll hade Brynäs på 14 omgångar förlorat fyra matcher och spelat en oavgjord. För en nutida betraktare låter väl det som ett rätt hyggligt facit, men Brynäsledningen var inte alls nöjd. Så medan grabbarna kopplade av med att spela Ahearne Cup med Lill-Strimma som inlånad förstärkning diskuterade Thure Wickberg situationen med sin närmaste krets.

I mellandagarna bestämde de sig för att Börje Mattsson måste bytas ut, och på nyårsdagen hade de en ny lösning klar: Bosse Hessel, som nästan alltid var med på isen under träningarna, fick ta över tillsammans med Tigern Johansson. Hasse Eriksson fanns också med i bilden, men mer som assisterande tränare.

Bosse kunde träningsövningarna utan och innan, och Tigern var ju redan förut taktikern i laget. Det var han som bestämde, så det var väl lika bra att det blev officiellt.

Och det var utan tvekan något som hade förändrats när seriespelet kom igång igen. Lagmaskinen rullade på som den brukade göra, och redan i årets första match visade Brynäs klassen. 9–2 mot bottenlaget Örebro var visserligen inga direkt övertygande siffror, men det syntes att något hade förändrats.

Det syntes kanske allra mest på Virus Lindberg, som hade visat stigande form redan i december. Mot Örebro bjöd han på ett konstnummer som ingen hade sett i en svensk division I-match förut.

Vid ställningen 2–0 blev Virus frispelad av Lars-Göran Nilsson ända från mittlinjen. Han åkte rakt mot Örebromålvakten Jerker Ekberg, gjorde en kroppsfint några meter från mål, släppte klubban med vänsterhanden, åkte åt vänster och lät högerhanden smeka in pucken vid Ekbergs vänstra stolpe.

Och mål-Ekberg, han följde förstås med Virus åt andra hållet.

Det fanns naturligtvis spelare som försökte sig på sånt där på träning och kanske till och med lyckades ibland. Men knappast någon hade vågat sig på det under en match, och dessutom gjort mål.

Senare har Kenta Nilsson och Peter Forsberg nått ära och berömmelse för liknande bedrifter, men de vet nog att Virus faktiskt var först.

Jerker Ekberg tyckte förstås att det var lite försmädligt att bli så blåst men tröstade sig med att det som vanligt var en njutning att få spela mot Sveriges mest lysande hockeyartister.

– När vi åkte hem från matcherna i Gävle brukade vi hela vägen hem prata om läckerheterna vi hade fått se.

Jerker var för övrigt en mycket skicklig målvakt. Så skicklig att det fanns Brynässpelare som försökte övertala honom att flytta till Gävle. Men det blev aldrig av.

Nå, hur som helst var Virus konstmål ett gott exempel på att spelglädjen var tillbaka, och Brynäs förlorade bara en enda poäng till under resten av grundserien.

Men förändringen hade kommit för sent. När division I Södra summerades den 1 februari hade Södertälje vunnit serien tämligen överlägset – med åtta poängs marginal till Brynäs och Västra Frölunda.

Fast det är klart att konkurrenterna hade noterat att Brynäs slutat förlora. Och om man granskade tabellen närmare kom en annan sanning fram. Brynäs hade en målskillnad som var helt överlägsen i serien. De hade gjort 26 mål mer än Södertälje och hade otroliga 7–2 i målsnitt under säsongen.

Detta avspeglades också i skytteligan för hela division I. Där låg hela Brynäs C-kedja i topp – före två andra brynäsare!

Visserligen var Frölundaveteranen Lars-Eric Lundvall med och delade femteplatsen, men topplistan ingav respekt, för att uttrycka sig milt.

Så här såg det ut:

                      Mål               Assists           Totalt

  1. Hans "Virus" Lindberg, Brynäs         29                  17                  46

  2. Jan-Erik Lyck, Brynäs 19                  21                  40

  3. Lars-Göran Nilsson, Brynäs              20                  15                  35

      Tord Lundström, Brynäs                    24                  11                  35

  5. Håkan Wickberg, Brynäs                   14                  20                  34

      Lars-Eric Lundvall, Västra Frölunda 17                  17                  34

Att Virus toppade var ingen överraskning. Vid nyss fyllda 22 var han fullt utvecklad som ishockeyspelare. Åkte skridsko så det sjöng i isen, sköt stenhårt och hade en klubbteknik och en kreativitet som var en njutning att se.

Men slutspelet som väntade var trots allt ovisst. Om nu Södertälje och Frölunda höll Brynäsklass var det förstås risk för att norrlagen också skulle göra det. Det skulle bli svårt att ta guld igen, det insåg alla.

Att IFK Umeå, som hade kommit trea i den mycket jämna norrgruppen och därför ställdes mot Brynäs i kvartsfinalen, skulle kunna störa var det dock inte så många som trodde.

Men Umeå kom till Isstadion i Gävle och gick på knock. Efter två perioder låg Brynäs under med 2–1.

Vad hade hänt? Hade de underskattat Umeå? Var inte Brynäs bättre än så?

Nå, killarna kom ut till sista periodens spel med sammanbitna miner. Här skulle kämpas till sista droppen!

Men det dröjde. Och när Hasse Dahllöf fick bäras ut skadad och den orutinerade Anders Sahlin ställde sig i målet var det krisläge.

När åtta minuter återstod ledde Umeå fortfarande med 2–1 och det var inte långt ifrån att delar av publiken skulle börja bua åt sina guldhjältar. Men Tord Lundström kvitterade på passning av matchens gigant, Håkan, och när Jan-Erik Lyck en minut senare gjorde 3–2 hördes nog publikens glädjevrål ända ner till Slottstorget där den allra första halmbocken hade gått upp i rök en dryg månad tidigare.

Med två och en halv minut kvar spelade Håkan fram Tord till ytterligare ett mål, 4–2.

Returen i Umeå två dagar senare slutade med samma siffror: 4–2 till Brynäs. Kvartsfinalen hade alltså utvecklats till en rysare som fick brynäsarna att tala med full respekt om semifinalmotståndarna MoDo – som hade vunnit norrgruppen och alltså borde vara minst lika bra som Umeå.

Den här gången fick Brynäs börja borta eftersom MoDo vunnit sin serie och Brynäs kommit tvåa i sin. Över 7 000 åskådare packade in sig i Kempehallen, och storpubliken fick jubla nästan direkt. Ulf Torstensson gjorde nämligen 1–0 redan efter tre minuter. Nu skulle de där kaxiga brynäsarna få på käften!

MoDo hängde också med i två perioder, men i sista tog Brynäs obestridliga klass ut sin rätt. Det blev 6–4 sedan Virus lagt in 6–4 i tom kasse i slutskedet.

Till returmatchen på gamla Isstadion kom 6 337 åskådare för att heja fram Brynäs till en ny SM-final. Visst var Brynäsanhängarna lite skakade av att norrlagen stretat emot så pass framgångsrikt i slutspelet, men nu när det gällde så mycket skulle väl Brynäs ändå sätta ner foten direkt och vinna med lite större marginal?

Det gick som på räls. Redan fem minuter in på andra perioden stod det 4–1.

Till MoDo.

Ja, så var det faktiskt. Ångermanlänningarna var supertända och hade flyt med målskyttet. Brynäs spelade bra men fick inte till det. Därför blev det som det blev.

Men det gick inte att räkna bort Brynäs av årgång 1967. 1–4 blev 2–4 och 3–4, och det hjälpte inte att MoDo faktiskt ökade till 5–3. Till slut vann Brynäs med 6–5 och finalplatsen var klar.

Precis som förra säsongen var Västra Frölunda finalmotståndare, och utgången av finalmatcherna var långtifrån given. I grundserien hade lagen vunnit varsin match (även om Brynäs vann större) och spelat en oavgjord. Frölundaspelarna var dessutom naturligtvis extra motiverade efter finalförlusten ett år tidigare.

Första matchen spelades den 24 februari samtidigt som grävskoporna härjade uppe på Sätraåsen, uppe vid Gävletravet där det tidigare bara varit skog. Där skulle Gävles ishall äntligen byggas, och om Gud var god skulle den stå klar till hösten när serien började.

Men skulle detta vara sista matchen på gamla Isstadion?

Nja, det var ju inte helt fastslaget. Dels fanns förstås risken att bygget skulle bli försenat, dels kunde ingen veta om det skulle bli ytterligare en finalmatch i Gävle. Om finallagen vann varsin de närmaste dagarna så skulle det bli en tredje och avgörande, och då skulle läktarna fyllas ytterligare en gång innan vintern var över.

Så några ceremonier var det inte tal om. Och Isstadion hade ju bara tio år på nacken, så några större känslostormar var det knappast någon som upplevde inför tanken på att behöva skiljas från anläggningen.

Visst hade det spelats minnesvärda matcher där, men för Brynäs del faktiskt ingen av direkt avgörande karaktär. Tänkte man på Isstadion så tänkte man framförallt på snö och is och kyla.

Frölunda började bäst och tog ledningen. Jan Olsén pangade in 0–1 ett par minuter före första pausen. Men på sju minuter i andra perioden förändrades läget till Brynäsledning med 5–1, och Brynäs hade inga problem med att hålla en betryggande målmarginal matchen ut. Det blev 8–4.

Men skulle det nu bli ytterligare en slutpunkt på Isstadion? Returmatchen spelades två dagar senare i Göteborg, där man förresten också skulle få en ny hall till hösten. Så att detta var sista elitmatchen i ishockey på Ullevi, det var i alla fall förutbestämt.

Det hade väl varit trevligt för Frölunda att få vinna denna historiska match, särskilt eftersom det var nästan 20 000 förhoppningsfulla och högljudda åskådare runt rinken, men det gick inte Brynäs med på.

Efter en jämn och tuff första period som slutade 1–1 sedan Lars-Göran Nilsson och Kjell-Ronnie Pettersson gjort mål drog Brynäs lugnt och säkert ifrån. I andra tystnade publiken i takt med att Prosten, Virus och Håkan gjorde mål, och när Virus i sista perioden gjorde ett par riktiga trollnummer och fastställde slutresultatet till 1–6 kunde man till och med höra uppskattande applåder över artisteriet.

Kanske var det denna februaridag 1967 som Brynäs Supporterklubb Väst föddes.

Text: Ulf Kriström