Guldglädje för 100 år sedan

Så var det till exempel 1924 då det arrangerades något som kallades Svenska Fotbollveckan. Gästrikland gjorde en mycket stark insats och slog ut storfavoriten Stockholm redan i första omgången med 5–2. De fortsatte med 3–0 mot Östergötland och 3–2 mot Göteborg i finalen.

Segern innebar att gästrikarna (med spelare från Brynäs, Gefle IF, Sandvikens IF och Sandvikens AIK) fick kvittera ut gula tröjor och blå byxor och ta en ångbåt över Östersjön för att göra fotbollspropaganda i Lettland, Estland och Finland.

Att det var gästrikarna som fick den äran väckte stor uppmärksamhet. Många var glada, men några var sura också. Framförallt den unge sportskrivaren R:et Eklöw på Idrottsbladet. Han hade sett fram mot en trevlig resa tillsammans med sina kompisar i AIK och Djurgården och tyckte inte alls att det var lika trevligt att spendera en vecka eller så ihop med killar från Gävle och Sandviken som han inte alls kände. 

Föga anade R:et att även gästrikarna kunde konsten att roa sig. Deras resor var minst lika avslappnade och roliga, och många såg fram emot att få lyssna till Brynäs skyttekung Axel Hedström, som kunde både spela dragspel och sjunga.

Men väl ombord fick dragspelet ligga oanvänt. Hela Östersjön var i rullning, och det fanns inte en människa ombord som hade lust att lyssna på musik. Ingen ville spela heller, allra minst Axel Hedström.

– Jag låg och höll mig i relingen hela vägen. Och när vi kom i hamn i Riga gick vi med hög benföring ungefär som travhästar för att inte ramla omkull. Vi skulle dessutom gå direkt till deras idrottsplats och spela – vi var försenade på grund av vädret och fick inte ens en chans att värma upp innan vi skulle ut på planen.

Axel kunde inte begripa hur det gick till, men han gjorde faktiskt mål redan efter någon minut trots att han mådde pyton. Fast verkligheten kom ikapp svenskarna, de förlorade matchen med 4–1 och R:et Eklöw triumferade. Det var ju det han hade hävdat hela tiden, att det hade varit bättre att skicka laget från Stockholm. 

Nåja, när gossarna väl återhämtat sig efter resan gick det bättre. De vann resten av matcherna, till och med mot Finlands landslag som tidigare under säsongen slagit starka Danmark – och R:et surade igen.

Men resten av sportskribenterna, inte bara de i Gefle, hyllade gästrikarna som gjorde så fin fotbollspropaganda och uppförde sig som verkliga gentlemän. Så här skrev till exempel Mr Jones, Dagens Nyheters sportchef David Jonason:

"Gestriklands fotbollförbund har icke blott under sin österfärd vunnit 3 av 4 spelade matcher och gjort 18 mål mot 9, utan också i alla andra avseenden hedrat sitt och det svenska namnet och hävdat vårt goda rykte som sportnation.

Sällan har en trupp mera homogent, från överledaren till spelaren, mera disciplinerad och mera ansvarskännande setts föra våra färger. Disciplinen har icke en sekund haft påtvungenhetens karaktär, i stället har den varit naturlig, ren självdisciplin, och ansvarskännandet har varit lika starkt hos varje enskilda man i enskilda ögonblick som hos laget i spel på planen.

Den som hört dessa pojkar, ostörda och ogenerade, sinsemellan dryfta saker och ting, som haft med den allmänna, och idrotts–moralen att skaffa, har måst intagas av aktning och respekt. De höra till den generation som från barndomen anammat de idrottsliga gentlemanlärorna i djupare mening och som utan en känsla av uppoffring och försakelse lever ett måttligt och återhållsamt liv. De ta också nederlag och seger med samma jämnmod, sportmanship är deras andra natur.

Mönsterpojkar voro gestrikarna. Den sorten kunna vi alltid lugnt skicka utomlands."

Och Mr Jones var inget undantag. Alla tidningar utom Idrottsbladet hyllade gästrikarna – och mest hyllade de nog Axel Hedström, som därmed också kan sägas vara den förste brynäsare som slog igenom på nationell elitnivå.

Mer skulle komma. Nästa år, 1925, vann Brynäs sitt första SM-guld, och det alltså i fotboll. Det blev 4–2 i finalen mot Derby från Linköping, och Axel Hedström var den främste av alla guldhjältar.

1925 var en ganska speciell säsong i svensk fotboll. Allsvenskan spelades för första gången, och alla de bästa klubbarna slets mellan viljan att bli svenska mästare och att vara med i det nya spännande seriespelet.

Det har alltid hetat att topplagen valde Allsvenskan och att mästarvärdigheten denna säsong kunde tas med en nypa salt. Att bedöma det så här långt efteråt är inte lätt, men det stämmer att de lag som deltog i Svenska serien (Allsvenskan) valde att avstå från att spela i SM–turneringen. Det gick helt enkelt inte att hinna med båda.

Om man i historiens ljus ser på vilka lag som valde seriespel så känns Svenska serien onekligen starkare än SM-turneringen, men att Brynäs hade ett lag av nationell toppklass tycks ändå uppenbart. Klubben kvalificerade sig till SM-spel genom att för andra året i rad vinna den svåra Uppsvenskan där många av de bästa lagen i Mellansverige spelade, och i cupturneringen var Brynäs klart bäst.

Resultatet i Svenska Fotbollveckan 1924 säger oss också att gästrikefotbollen var mycket stark i mitten av 20-talet med fyra lag av elitklass.

SM–finalen spelades på nybyggda, pampiga Strömvallen inför cirka 2000 åskådare. I semifinalen hade Brynäs besegrat City från Eskilstuna med 2–0, och förväntningarna var stora på laget.

Redan efter fyra minuter gjorde Axel Hedström 1–0 till hemmalaget, och strax efter paus tog matchen fart på allvar med tre mål på tre minuter. Derby kvitterade, Ivar Berglund gjorde 2–1 och Derby kvitterade igen.

2–2 var alltså ställningen när matchen närmade sig slutet. Då lyckades Olle Bergström springa sig fri och smeka in 3–2 till publikens förtjusning, och strax därefter kom också 4–2 genom liraren Elon Johansson.

Brynäs höll sedan lätt undan och kunde titulera sig svenska mästare. Att klubbarna i Svenska serien inte deltog dämpade väl möjligen guldglädjen en aning, men matchdomaren Ruben "Massa" Gelbord försäkrade i sitt middagstal att Brynäs IF var värdiga svenska mästare:

– Det råder inget tvivel, sa han, om att göteborgarna spelar vackrare fotboll än Brynäs, men inget svenskt lag hade i dag stoppat för det effektiva spel och det tempo som Brynäs höll. Ni är värdiga svenska mästare, tro inget annat.

Och här är hela det historiska SM-guldlaget:

Övre raden:1. Erik "Sudden" Nyström, vänsterytter.2. Axel Hedström, vänsterinner.3. Bror Öhlin, reserv.4. Ivan Berglund, centerhalv.5. Olle Bergström, center.6. Erik "Feten" Berglund, högerhalv.7. Axel "Smasken" Östlund, vänsterhalv.8. Harry"Murren" Eklund, högerytter.Främre raden:1. Elon "Målron" Johansson, högerinner.2. Gustaf ”Måns” Carlsson, målvakt.3. Sigurd "Dixon" Andersson, högerback.Med i laget men inte på bilden var också Edvin "Nabben" Östman.

Text: Ulf Kriström