En annan sorts silly season
Den här artikeln ska försöka ge ett svar på den frågan.
Vad gör en ishockeyspelare i Brynäs när säsongen är slut?
Slickar såren och går och drar barnvagn i Boulognern?
Kanske.
Kastar sig på luren och ringer sin agent?
Kanske.
Är det sen gammalt?
Nej. Förr i tiden – åtminstone för ett 50-tal år sedan – var det bara att stuva undan skridskorna och ta fram fotbollsskorna. I alla fall för de flesta av grabbarna (några damlag hade inte Brynäs då), det var till en ganska stor del samma spelare på fotbollsplanen som i hockeyrinken.
Ännu längre tillbaka, på 40- och ända in på 50-talet, var det inte ovanligt att en del grabbar spelade såväl fotboll som ishockey, handboll och bandy. Det var lekfullare då, man spelade sig i form och levde på naturlig styrka, snabbhet och bollsinne. En del spelade tennis också.
Påtagligt ofta hade spelarna samma egenskaper i fotboll som i ishockey. Tord Lundström var till exempel hård, rättfram och målfarlig medan Håkan Wickberg var bollsäker och slug. Lars-Göran Nilsson var pilsnabb ute på kanten och Kulan Johnsson brytsäker i backlinjen.
Fast det fanns undantag från regeln. Hockeymålvakterna var utespelare i fotboll – Hasse Dahllöf halvback (mittfältare som det heter nu) och Heimo Klockare var högerytter med teknisk briljans och kvicka steg.
Wille Löfqvist?
Nej, han hade annat för sig på somrarna. Han spelade golf – fast det är klart att han gjorde undantag ibland. Och då var han faktiskt målvakt.
Vad tyckte då hockeyledarna om att spelarna inte vilade under sommaren?
Länge var det inga problem. Thure Wickberg, som hade sista ordet när det gällde det mesta, var själv duktig fotbollsspelare på sin tid och ville absolut ha upp Brynäs i Allsvenskan. Laget spelade på så hög nivå som division II, motsvarande Superettan numera, och tillhörde så gott som varje säsong toppskiktet i serien.
Men konkurrensen hårdnade i ishockeyn, och även fotbollen blev snabbare och tuffare. I början av 1970-talet beslutade hockeyledarna med Thure i spetsen att det fick bli slut med dubblerandet. På sin höjd kunde spelarna få lattja lite i reservlaget – med undantag för Kulan, som kanske till och med var lite bättre i fotboll än i ishockey, och Hasse Sjöberg som till och med var spelande tränare någon säsong. De båda fick fortsätta, till förtret inte minst för Thures egen son Håkan som hade svårt att svälja det beslutet.
Bilden, som togs i augusti 1969, visar två av killarna som dubblerade: Hasse Sjöberg och Tord Lundström på turné i Västernorrland. Kvalmatch i fotboll mot Älgarna i Härnösand på lördagen, invigning av Kempehallen i Örnsköldsvik på söndagen.
Det gick bra för Kulan och hans mer hårdsatsande fotbollskompisar. De kvalade sig upp till Allsvenskan 1973, och att de åkte ur igen efter en säsong ocb slogs ihop med Gefle IF några år senare är en annan historia.
Foto: Lennart Olofsson/Arkiv Gävleborg.
