• Huvudsponsorer

Vinna mot Djurgården var grejen

28 september 2017 09:30
Historia

I början av 1960-talet blev Brynäs en storklubb och beundrades av många. Men ett lag var nästan omöjligt att besegra.


Aldrig någonsin har det varit så uppenbart att Gävle är Sveriges ishockeyhuvudstad som under första halvan av 1960-talet. Högsta serien hette Division I, och den bestod av två grupper med åtta lag i varje. 16 klubbar alltså – och under ett par säsonger hörde tre av dem hemma i Gävle. Gävle GIK, Strömsbro och Brynäs.

GGIK och Strömsbro hade spelat i Division I redan i slutet av 50-talet – ja, GGIK tog till och med SM-guld 1957 – och Brynäs kvalade sig upp 1960.

Strömsbro ligger ju där det ligger, en bit norrut, nästan på landet, och GGIK var klubben med anhängare framförallt inne i centrala Gävle. Brynäs IF hörde hemma öster om järnvägen. Där låg de tunga industrierna som Skoglund & Olson, Gävle Varv, Läkerolfabriken och andra. Brynäs var en arbetarstadsdel och Brynäs IF följaktligen en arbetarklubb på den tiden.

Den där säsongen, 1960-61, ansågs GGIK (eller Godis som klubben ofta kallades) fortfarande vara bäst i stan. Men Strömsbro hade ett färgstarkare lag med stjärnor som Masen Karlsson, Drobny Zetterberg, Tumba Nyström, Honken Holmqvist (Leif, den äldste av dem) och Börje Molander och var nog egentligen lika bra som GGIK. De tog också lika många poäng den säsongen.

Brynäs spelade i södergruppen, så det var svårt att jämföra dem med de båda andra lagen. Men deras snabba och eleganta ishockey upptäcktes av allt fler Isstadionbesökare.

Det gick också bättre och bättre för detta unga Brynäs, och 1962 bevisade de att de tagit över i Gävle genom att vinna den så kallade nedflyttningsserien där också GGIK och Strömsbro spelade. Fast det var förstås ändå nedflyttningsserien, till den översta eliten återstod det en bit.

Åren kring 1960 var banbrytande inom svensk hockey. De stora klubbarna sneglade på fotbollen och började inse att det kunde vara en bra idé att hålla ögonen öppna för talanger ute i landet och inte bara flytta upp pojkar från de egna ungdomsleden när de äldre slutade. Det gjorde de ofta redan innan de fyllt 30 eftersom elitidrotten var mer hobbybetonad på den tiden. De mest framgångsrika klubbarna kunde kosta på sig segerpremier till spelarna, men det handlade ofta om rätt blygsamma belopp.

Inte heller fanns det några scouter som for runt och studerade unga talanger. Det jobbet skötte i hög grad spelarna – de kunde lägga märke till killar i motståndarlagen eller i landslagssammanhang och tipsa lagledningen.

Några agenter som förmedlade spelare mellan klubbarna fanns inte heller. På sin höjd fick värvarna förhandla med föräldrar och försäkra dem om att deras son skulle få lägenhet och jobb eller plats på en skola.

Djurgården blev bra på att värva spelare, och till och med i Göteborg som inte hade någon ishockeyhistoria att skryta med satte Bengt ”Bittan” Johansson igång med att köpa ihop ett starkt lag till Västra Frölunda.

I Brynäs blev Breit Hellman tidigt huvudansvarig för värvningarna. Redan 1960 hade han byggt på lagets Gävlestomme med Bollnäsgrabbarna Lars-Åke Sivertsson och Kjell Larsson, och 1962 tipsade Sivertsson om att hans juniorlandslagskompis Lennart ”Tigern” Johansson var missnöjd med hur han behandlades i Wifstra/Östrand (Timrå numera) där han spelade center i en kedja.

Breit tog kontakt med Tigern och kontrakt skrevs. Sivertsson hade redan övertygat honom om att Brynäs hade förutsättningar att bli ett topplag och att det var ett härligt kompisgäng, så övergången blev ganska smidig.

Brynäs hade ett lovande lag, och med Tigern Johansson som ledare kunde det bara gå uppåt. Nu tyckte till exempel Håkan Wickberg, också centerforward, att laget var tillräckligt bra för att kunna vinna mot alla lag i gruppen. Ja, utom Djurgården förstås.

Djurgården var nummer 1 i Sverige och hade ett lag med flera av de bästa landslagsstjärnorna. Sven ”Tumba” Johansson, Rolle Stoltz, Lasse Björn, Tjalle Mildh med flera.

Faktum är att Djurgården efter Gävle GIK:s SM-guld 1957 vunnit sex år i rad och dominerat till den grad att de andra klubbarna inte ens vågade drömma om att konkurrera om guldet. Inte ens storsatsande Västra Frölunda vågad tala högt om att vinna mot detta monstergäng. Brynäs började säsongen 1962-63 i stor stil. Vann borta mot Almtuna och hemma mot Västerås. Tappade poäng borta mot Grums i snöstorm men var ändå obesegrade inför den fjärde omgången. Hemma mot Djurgården.

Nu var det faktiskt så att Gävlepubliken – som mer och mer hade tagit till sig detta unga Brynäs – hade vissa förväntningar på laget. Det var väl ingen som vågade tro att de skulle kunna vinna mot Djurgården, men en ganska jämn match kunde man hoppas på. Ja, förväntningarna var så stora att det blev publikrekord på gamla Isstadion. Där fanns plats för 8 000 personer, men det räknades in 8 655. Speakern Sven Hellström var nämligen en mästare på att få folk att flytta sig in mot mitten så att fler skulle få plats, och den här kvällen var han i högform.

Två av de första spelarna som Brynäs värvade var Lennart ”Tigern” Johansson och Kjell ”Pipis” Larsson. Det var nästan obligatoriskt med smeknamn på den tiden. Det blev en klapp-klapp-föreställning av bästa märke. Kjell Larsson gjorde två mål, Hasse Sjöberg som egentligen var mer framspelare än målskytt gjorde också två och backen Lasse Hedenström gjorde ett. Brynäs vann faktiskt med 5–3, den historiska barriären var bruten och det var inte längre något som helst resonemang om vilket lag som var folkets favoriter i Gävle.

När Djurgården kom till Isstadion lyckades speakern Sven Hellström tränga in 655 personer mer än Isstadions läktare var avsedda för.

Segern mot Djurgården följdes av 8–3 borta mot Södertälje, och när Västra Frölunda kom till Isstadion en vecka senare lyckades speaker-Sven tränga in 9 096 åskådare. De blev också nöjda, för Brynäs vann med 6–4.

Men laget var ändå oerfaret och truppen tunn, och mot slutet av säsongen gick formkurvan ner en aning. Brynäs förlorade med 8–6 borta mot Djurgården i grundserien och med hela 10–2 i slutspelet. Brynäs IF:s första.

Brynäs fortsatte förstärka laget till nästa säsong, men det blev ändå förlust mot Djurgården både borta och hemma. Det blev under hela grundserien bara tre förluster, och två av dem kom alltså mot Djurgården. Illavarslande inför slutspelet i februari-mars 1964. Men Brynäs hade toppat formen, tog sitt första SM-guld – och vann överlägset hemma på Isstadion i den tredje slutspelsomgången efter en match som många skulle minnas länge.

Det stod 2–1 efter första perioden, 4–1 efter andra och 8–1 när slutsignalen gick. 8–1!

Framförallt den unga B-kedjan med Kjell Larsson, Håkan Wickberg och Tord Lundström hade en lysande kväll. De gjorde hälften av målen. Efteråt kom Tumba och Lill-Stöveln och tittade in i Brynäs omklädningsrum. – Fy fan så bra ni är, sa dom. Vi har aldrig blivit så utspelade. Lycka till, grabbar!