Hockeyn blev folksport med bandyns hjälp
Publicerad: 2017-10-25
Historia
I denna vecka då SHL hunnit avverka tio-tolv omgångar drar också bandyn igång. En helt annan sport än ishockey, men det har funnits beröringspunkter.

Med lite god vilja skulle man kunna påstå att ishockeyn kom till Sverige 1920, då amerikanen Raoul Le Mat, sportjournalisten Ernst Viberg och Svenska Fotbollförbundets sekreterare Anton Johanson lyckades få ihop ett lag som de kunde skicka till OS i Antwerpen 1920 med hjälp av pengar som den stenrike Gävlegrosshandlaren Isaac Westergren donerade.

Men det var inte mycket till ishockey och inte mycket till ishockeylag heller. Det bestod av några bandyspelare från Uppsala och Stockholm, och så ett par killar som hade flyttat till Berlin och provat på lite ishockey. Samt Hansjacob ”Knubben” Mattsson från Gävle, som just då bodde i London.

{!I}

På den tiden var det sju man på isen i varje lag. En målvakt, två backar, tre forwards och så en sorts centerhalv mellan backar och forwards. Om det behövdes skulle de kunna spela hela matchen, 2x20 minuter, men de flesta lag hade ett par avbytare också. Det blev storstryk mot Kanada och USA, men mot de europeiska motståndarna klarade sig gossarna bra.

Det blev inte medalj, men Sverige hade nu fått lite smak på ishockey. Vännerna Johansson, Le Mat och Viberg ville gärna att sporten skulle komma igång här hemma också och såg till att söka arrangörskapet av EM 1921.

Sverige fick också mästerskapet, vilket ledde till att Stockholms Stad på Stadionområdet lät bygga en ishockeybana med måtten 60x30 meter med belysning och allt och till att Svenska Fotbollförbundet tillsatte en särskild ishockeykommitté med 17 personer.

Ishockeyn hade kommit för att stanna – i Stockholm. I resten av landet var det betydligt svårare för den nya sporten att ta plats. De flesta klubbar tyckte nog att det räckte bra med bandyn, som kunde spelas på sjöis eller på uppspolade fotbollsplaner om det blev kalla vintrar.

Men intresset för ishockey växte ute i landet, och 1939 fick sporten fäste även i Gävle då banor byggdes både vid Islandsplan och ute i Bomhus. Många klubbar tog upp sporten, och Svenska Ishockeyförbundet lade ner stora resurser på att hjälpa klubbarna komma igång. Både utrustning och belysning lämnade förbundet bidrag till, och dessutom skickade man ut instruktörer som skulle hjälpa till och visa pojkarna hur sporten gick till.

Till Gävle kom en djurgårdare vid namn Nils ”Nippe” Nierenburg, som for runt och instruerade och spelade en del matcher också. Med IFK Gävle, och han var förstås totalt dominerande.

{!H}

Det dröjde inte så länge förrän Nippe kunde resa hem. Ishockeyn tog snart nog över – inne i Gävle. I bruksorterna runt omkring gick det inte lika snabbt. I Forsbacka, Bomhus, Skutskär och Sandviken var man inte så förändringsbenägna, där dominerade bandyn på vintrarna. För tidningarnas sportredaktioner blev söndagarna slitsamma. Först bandy klockan 13.15, sedan ishockey ett par timmar senare. Några bärbara datorer fanns förstås inte på den tiden, så det gällde att anteckna för brinnande livet och sedan snabbt skriva ner referaten och krönikorna under kvällen. Fast pressläggningstiderna var generösare då, så det brukade gå bra.

Om någon nu undrar varför bandymatcherna började 13.15 så var det sen gammalt, som det brukar heta numera. Kyrkornas högmässor började alltid klockan elva, och något så världsligt som idrott fick inte inleda folk i frestelse att missa Guds ord. Med matchstart 13.15 skulle alla kunna hinna både till kyrkan och idrottsplatsen.

Det där passade ju prästerna – men även ishockeyspelarna. De ville ha kul, och även bandy var kul. Så de kunde vissa helger hinna spela både bandy och hockey, och om tidsschemat var tight så ordnade klubbarna ibland till och med helikoptertransport mellan arenorna. Hockeyspelarna var ofta mycket viktiga för bandylagen. En som ofta dubblerade var Gävle GIK:s landslagsstjärna Hans ”Stöveln” Öberg. Ishockeyn var förstås viktigast för honom, men när det fanns möjlighet spelade han bandy med Skutskär. Det var egentligen rätt naturligt, för när han började åka skridsko i lergropen i Hemlingby på 1930-talet hade ishockeyn ännu inte nått Gävle.

I mars 1964 ställdes Stöveln inför ett riktigt svårt dilemma. Samma söndag som GGIK kunde rädda sig kvar i högsta hockeyserien genom att vinna mot Öster i sista matchen i kvalserien spelade Skutskär SM-final mot Broberg på Stadion i Stockholm. Snäll som han var ville han inte säga nej till någon, men han var förstås tvungen att fatta ett beslut – och det blev bandy. Stöveln trodde att GGIK skulle klara sig utan honom, men han trodde fel. De förlorade mot Öster, åkte ur högsta serien – och inte blev det bättre av att Skutskär dessutom förlorade SM-finalen efter omspel på Studenternas i Uppsala.

I Skutskär var Stöveln för övrigt lagkamrat med Håkan Wickberg, Brynäscentern, och flera andra Brynässpelare dubblerade också med bandy på hög nivå. Inte minst Kjell ”Kulan” Johnsson, som inte hade några hockeymeriter när han kom till Brynäs men däremot spelade i högsta bandyserien med Sandvikens AIK. Det fortsatte han med i ett par säsonger till även sedan han blivit svensk mästare i ishockey och i omklädningsrummet lite förvånat sett sig omkring och sagt: – Jaha, var det så här enkelt att vinna SM-guld?

Bollgeniet Kulan var för övrigt en av de allra sista – kanske den siste av alla – att spela allsvenskt i såväl bandy som ishockey och fotboll. Andra Brynässpelare som också spelade bandy var Hans ”Virus” Lindberg (Gävle BK) samt Kjell Larsson och Lars-Åke Sivertsson (Bollnäs).

– Vi som höll på så där hade otroligt roligt, minns Virus. Detta dubbelspel, som man kanske kan kalla det, tog dock hastigt slut en dag när den store Brynäsledaren Thure Wickberg tyckte att det fick vara nog. Han förbjöd helt enkelt sina spelare att hålla på med bandy, det tog för mycket energi från hockeyn. Och det Thure bestämde sig för, det satte man sig inte upp mot.

{!B}

Historieskribent Ulf Kriström