Det är något speciellt med målvakter. En del säger att de är lite galna, men så kategorisk kan man inte vara. Däremot krävs det ett speciellt psyke för att ta den rollen i laget, att riskera att bli syndabock i match efter match. Här presenterar vi ett antal av Brynäs målvakter genom åren, och denna artikel är den första av två.
Carl Einar Åbom var en mycket sympatisk person. Lågmäld men med intellektuell skärpa och underfundig humor. Som hockeymålvakt var han nog inte riktigt på samma nivå, men han har ändå gått till den svenska hockeyhistorien. Nämligen som den förste av 83 målvakter som snörat på sig skydden i förhoppningen att få gå ut och göra ett antal avgörande räddningar för Brynäs i högsta serien. 67 killar och 16 tjejer.
För många tog drömmen slut vid båsdörren, men en hel del har lyckats. Både i Brynäs och i andra klubbar. Ute i världen, till och med.
Åbom var alltså den förste. Han stod i mål under Brynäs IF:s första säsong på högsta nivå, nämligen i division I 1943-44. Då hade klubben haft ishockey på programmet i bara tre år och var väl egentligen inte redo att möta Stockholmslag. Där hade man spelat ishockey i många år och dominerade fullständigt i eliten.
Mycket riktigt åkte Brynäs ur direkt. De tog fem poäng på 14 matcher, och Carl Einar Åbom fick släppa 93 puckar bakom sig. Hur många han räddade går inte att säga, det fördes inte sådan statistik på den tiden.
Då Brynäs nästa gång spelade i division I, 1954-55 och 1956-57 var det Åke Andersson som stod i mål. Nej, inte Sop-Åke utan Lill-Åke.
Lill-Åke var inte så liten som man kan tro. Däremot var han en skicklig målvakt, nästan landslagsmässig. Fast det hjälpte inte – Brynäs åkte ur högsta serien båda säsongerna.
Säsongen 1960-61 var klubben tillbaka, bättre förberedd än någonsin. Thure Wickberg hade byggt sin ledarstab som skulle göra Brynäs till storklubb, och laget såg lovande ut.
Fast en sak oroade Wickberg. Lill-Åke började närma sig 30, och på den tiden innebar det ibland att spelare inte längre hade tid med idrott. De hade ju ett jobb att sköta, och ofta skaffade de sig familj också. Inte säkert att fruarna uppskattade att de kom hem, åt en snabb middag och försvann för att träna eller spela match.
Frågan var om reservmålvakten Hasse Dahllöf skulle kunna fylla luckan om Åke försvann eller på något sätt sviktade. Den unge polisen – som för övrigt kallades Länsman, i alla fall i tidningarna –hade ännu inte fyllt 20 och hade väl en del att lära, men han var lovande och ledningen bestämde sig för att ta chansen. Men att ha en polis i målet hade sina sidor. Det fanns fasta tjänstgöringsscheman som inte var så lätta att laborera med, och ibland såg det rätt hopplöst ut för Hasse att få ledigt för träning och matcher.
Att hoppa över någon träning var väl inte hela världen på den tiden, som målvakt kunde han ibland specialgnuggas på andra tider. Men matcherna gick inte att flytta på.
–Många gånger löste vi det så att jag före matchen fick tjänstgöra i full uniform på parkeringen på Borgarskolans gård, minns Hasse.
{!A}
Först fick Hasse Dahllöf dirigera trafiken på parkeringsplatsen, sedan snabbt in och sätta på sig målvaktsutrustningen.
Sen var det bara att springa in i omklädningsrummet och försöka få på sig skydden så snabbt som möjligt. Tjänstesabeln fick jag hänga på min klädkrok.
Det där omklädningrummet fick för övrigt livsavgörande betydelse för Hasse Dahllöf. Intill hans plats fanns ett litet fönster ut mot Gästrikegatan, och det fanns ingen ventilation i omklädningsrummet så Hasse brukade öppna fönstret direkt efter varje match och varje träning också. På andra sidan av gatan finns några flerfamiljshus uppradade. I ett av dem bodde en ung flicka som hette Britt Nordstrand, och en dag fick de plötsligt ögonkontakt. Hon vinkade lite blygt och Hasse vinkade tillbaka.
Det där kändes spännande för båda, och det blev nya ögonkontakter och till slut en närmare kontakt när Hasse tagit sig för med att ta reda på vad den där flickan hette.
Nu har de varit gifta i mer än 50 år och tjänar fortfarande Brynäs IF såtillvida att Britt fungerar som mycket populär värdinna för spelarfruarna och gästerna från barnsjukhuset högst upp under taket.
Hur som helst var det var ett bra beslut att ge unge Dahllöf chansen. Han tog till och med över förstaspaden från första stund och överträffade alla förväntningar och förhoppningar. Han storspelade i match efter match när Brynäs hösten 1962 började ta för sig ordentligt mot storklubbarna och till och med vann mot förut så omöjliga Djurgården.
1963 drog sig Lill-Åke tillbaka helt och hållet. Brynäs behövde en ny reservmålvakt, och medan Breit Hellman och de andra ledarna grubblade över var de skulle hitta en fick de höra att Gävle GIK:s fantastiskt duktige Heimo Klockare hade erbjudits ett bra jobb i Fagersta och förberedde sig för att flytta från stan.
Då hörde Breit av sig, och Heimo tyckte att få spela för detta unga, fräcka Brynäs var bättre än ett aldrig så välbetalt jobb. Så han skrev på, och Brynäsledarna gratulerade varandra till att ha värvat en ännu bättre målvakt än Dahllöf.
GGIK jublade inte. Det tog lång tid innan deras ordförande Gotte Lindberg hälsade på Brynäsledarna igen.
Lagledaren Bosse Hessel och tränaren Herbert ”Hebba” Pettersson tyckte att det kändes lite obehagligt att förklara för Dahllöf att han skulle förpassas till bänken, men det var ett jobb som måste göras.
–Fast det är klart, sa Bosse, att ni tävlar på lika villkor. Är du bättre än han är på träningarna så är det ju också du som ska stå.
Det tog Dahllöf fasta på. Han tränade som en besatt och visade under försäsongen att han förtjänade att få behålla förstaspaden. Inte i alla matcher, men i de flesta och de viktigaste.
Brynäsledarna kunde gratulera varandra till att de plötsligt hade två av svensk ishockeys bästa målvakter, och de insåg vad det betydde för självförtroendet i laget.
Det gick inte att stoppa Brynäs den säsongen, 1963-64. Klubben tog sitt första SM-guld efter att ha vunnit alla sju matcherna i SM-serien, slutspelet. Och gladast av alla var reservmålvakten Klockare. Ett bra bevis på Brynäsandan.
Nå, 1966 kom det ett nytt jobberbjudande, och den här gången valde Heimo den civila karriären. Brynäs beklagade, men det fungerade ändå. De hade Anders Sahlin som back up, och unge Kjell Helling var en kapabel tredjemålvakt, så allt var under kontroll.
Men två år senare, 1968, förändrades situationen. Brynäs och Strömsbro (som den säsongen hade åkt ur högsta serien), kom överens om att Strömsbros stjärnback Bertil ”Masen” Karlsson skulle få chansen att avsluta sin karriär i Brynäs. Han hade ett VM-guld från Colorado Springs 1962 men saknade ett SM-tecken. Det skulle han kunna vinna om han spelade i Brynäs.
Så fick det bli. Strömsbro fick 15 000 kronor i ersättning, och det var exakt vad de behövde för att betala en gammal skuld till Snögrens Sport.
Trodde de.
Men skulden hade förräntat sig, och det fattades 1 500 kronor för att Snögrens skulle bli nöjda.
Nu var det så att Strömsbro hade en mycket lovande ung målvakt, William Löfqvist, och Thure Wickberg visste att Mora hade varit i kontakt med honom.
Så Thure erbjöd sig att betala 1 500 kronor till om de också fick skriva kontrakt med Wille.
–Fast då får han ta benskydden med sig, muttrade han. Och så blev det.
{!B}
Wille Löfqvist kostade enligt egen utsago 1 500 kronor och ett par benskydd när han kom till Brynäs från Strömsbro.
Detta är åtminstone Wille egen version. Han kan ha skarvat lite för att hotta upp historien, men i grund och botten är den nog ganska nära sanningen.
I Strömsbro var övergången inte populär. Masen kunde förlåtas efter lång och trogen tjänst, men Wille var ju ung och utvecklingsbar. Det blev många gliringar i ICA-butiken och ute på byn i Strömsbro, och det hände att bilar som passerade familjen Löfqvists hus tutade ilsket sedan nyheten blivit känd. Själv kunde Wille knappt sova den sommaren, han var skräckslagen över vad som väntade, hade hört att jargongen var rå i Brynäsgänget.
–Och när jag kom till första träningen hamnade jag mellan Prolle och Tord i omklädningsrummet. De tittade på mig, sen på varandra – och så sa någon av dem ”Vem fan är det här då?” och den andre svarade ”Ingen aning”. Sedan gick de bara därifrån.
Det skulle kanske Wille också ha gjort om han inte hade haft sin passion för ishockey. Han ville spela till varje pris, så han svalde psykningarna och körde på. Det var det som förväntades av honom, han skulle klara stålbadet precis som alla andra nykomlingar. Visa att han passade in i gänget som Prolle (Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson) och Tord (Lundström).
Det var inte alla som klarade det, men Wille Löfqvist smälte in mer och mer. Han hade en vassare tunga än de flesta och fann sig i alla situationer.
Men när det var dags för första matchen för säsongen uppstod det faktiskt en situation som tog en bra stund att smälta. Brynäs deltog i en finsk turnering som hette Sir William Cup och mötte…tja, det kan göra detsamma. Brynäs ledde i alla fall med 5–0 när matchen närmade sig slutet. Då tog Tigern Johansson sats, åkte bakåt i banan mot Willes mål och avslutade med ett hårt skott i krysset.
Wille fattade ingenting, men Tigern flinade:
–Du trodde väl inte att du skulle få hålla nollan i första matchen, haha.
Det gick bra för Wille. Han blev snabbt förstemålvakt i Brynäs, vann SM-guld tre år i rad 1970-72 och kom med i VM-laget 1971. Den VM-debuten saknar för övrigt inte poänger. Förbundskaptenen Arne Strömberg hade tre starka målvaktskandidater att välja mellan: Leif ”Honken” Holmqvist, Christer Abrahamsson och så Wille. Han valde de båda andra, så Wille fick stanna hemma i Gävle.
Honken var han kompis med sedan barnsben, de växte båda upp i Strömsbro, och han var god vän med Abrahamsson också. Så han missunnade ingen av dem att få åka med till Schweiz. Men när de brynäsare som var uttagna packade sina trunkar inför avresan sa Wille till Lill-Prosten:
–Får du chansen så kan du väl skjuta Honken i skallen så att Arne måste kalla in mig.
Ett par dagar senare fick Wille ett samtal.
–Hej du, det är Arne. Du måste packa och komma hit, för Honken har blivit skadad. Prosten råkade skjuta honom i ansiktet.
Det var faktiskt sant. Honken tyckte – liksom Wille och Abrahamsson –Att de nya målvaktsmaskerna bara skymde sikten, så han nöjde sig med en vanlig hjälm. Och den här gången räckte inte det när Prosten smackade på ett slagskott på träningen. Det var naturligtvis helt oavsiktligt att det skulle träffa så illa, men på planet ner till Bern visste inte Wille vad han skulle tro.
Han blev hur som helst mer eller mindre bofast i landslaget under hela 1970-talet efter den där turneringen trots att den blev mer eller mindre katastrofal för Tre Kronors räkning,
Och i Brynäs var Wille Löfqvist helt självklar som förstemålvakt ända fram till 1983 då han tackade för sig efter att ha varit med och erövrat ytterligare tre SM-guld (1976, 1977 och 1980). Vid det laget hade Lars Eriksson och Åke Lilljebjörn tagit över huvudansvaret mellan stolparna, och 1982-83 blev det bara två matcher för Willes del.
Han har själv sagt att ingen målvakt i Brynäs har släppt in fler mål än vad han gjorde, och det kan kanske stämma. På 500 matcher slinker det in en och annan puck, hur bra man än är.
Nästa vecka kommer del 2 av denna historieartikel om Brynäs IFs målvakter.
