Säsongen 1993-94 blev inte riktigt lika framgångsrik för Brynäs som den föregående. De förlorade mot Malmö i semifinalen. Men Andreas Dackell övertygade och kom med både i OS- och VM-truppen den vintern.

I OS spelade han fyra matcher utan att göra så stort väsen av sig, men olympisk mästare blev han ändå. I VM i Italien senare under säsongen var han betydligt mer delaktig i det brons som blev Sveriges – två mål och två assists på sju matcher är inte fy skam i en VM-turnering.

Nästa säsong, 1994-95, blev också händelserik. Brynäs gick till SM-final igen men förlorade snöpligt mot HV 71, och VM spelades i Stockholm och Gävle (men alla Sveriges matcher gick i Stockholm). Tre Kronor tog silver, och Andreas Dackell var framgångsrik med tre mål och fyra assists på åtta matcher. En av de främsta i laget i det avseendet.

Riktigt nöjd var han förstås inte när det inte blev något guld, varken i SM eller VM, men silver är inte att förakta heller. Och 22 år gammal var Andreas en av hockey-Sveriges allra hetaste spelare. Nästa säsong, 1995-96, hade Brynäs ingen anledning att sänka ambitionsnivån. Laget såg minst lika starkt ut som året före, och då hade det ju blivit SM-final.

Men det blev en märklig säsong. Redan efter tre omgångar avbröts den på grund av att Svenska Kommunalarbetareförbundet gick ut i strejk och alla kommunala ishallar stängdes.

Konflikten varade i nästan en månad, och när parterna kommit överens och Elitserien kunde komma igång igen hade något hänt med Brynäs.

Det är svårt att sätta fingret på vad det var, men det var i alla fall inget positivt. Efter 14 raka utan seger låg Brynäs sist i tabellen och tvingades ner i Allsvenskan för att försöka avancera därifrån.

Paniken spred sig i Brynäs, och Tommy Sandlin fick ta konsekvenserna. Han sparkades, och med nästan 20 års distans till alltihop har Andreas Dackell kommit över chocken.

– Vi hade ju egentligen ett bra lag, säger han. Men på något vis hade vi nog växt ifrån varann, Tommy och vi grabbar. Det var inte fel att göra något drastiskt i det läget.

Göran ”Flygis” Sjöberg tog över som tränare med hjälp av Wille Löfqvist, Hasse Dahllöf och Lars ”Lillis” Lövblom. De fick ta ansvaret för resten av säsongen.

Kanske var det en Flygiseffekt som lyfte laget, kanske var det något annat. I vilket fall som helst stod Brynäs i särklass i konkurrens med Södertälje, Huddinge, Björklöven, Rögle och de andra klubbarna i Allsvenskan.

I den allsvenska finalen mot Södertälje (det var ett rätt invecklat seriesystem) förlorade Brynäs sensationellt men klarade elitserieplatsen ändå genom att vinna kvalserien.

Om man vill kan man av statistiken från säsongen 1995-96 utläsa att lagets form följde Andreas Dackells. När han inte producerade – i Elitserien – gick det åt pipsvängen, men när han producerade – i Allsvenskan och kvalserien – flöt det på bra.

Om han efter kvalseriens slut satte sig och räknade igenom säsongen kunde han konstatera att han gjort 34 mål och passat till 28 på 50 matcher. Det är som alla förstår verkligen inte dåligt, men nöjd var Dacke inte. Såna här situationer ville han inte vara delaktig i att försätta Brynäs i.

Till råga på allt blev även VM i Wien en besvikelse. Tre Kronor kom på sjätte plats, och han anklagade sig själv för att ha misslyckats. Det var väl inte alla som riktigt höll med om det, men en futtig assistpoäng på sex matcher är ju ingen succé direkt.

Men alla var inte lika missnöjda med Andreas Dackells säsong som han själv. NHL-klubben Ottawa Senators hade haft scouter på plats under en del av matcherna, förmodligen i Allsvenskan, för de var rätt imponerade.

Och Dacke blev proffs den sommaren. Efter att ha hört sig för hos Daniel Alfredsson, som skrivit på för Senators ett år tidigare, bestämde sig Andreas och hustrun Linda för att flytta till Ottawa. Det blev åtta framgångsrika NHL-år i Ottawa och Montréal (Andreas spelade inte en enda match i AHL) innan familjen Dackell återvände till Gävle – och till Brynäs. Att sluta med ishockey var det inte tal om, man lägger ju inte av med det som man tycker är det roligaste i världen.

Lite sargad var kroppen efter så många år på samma arbetsplats som hundratals råa, hänsyns- och tandlösa kanadensare, men inte värre än att han med största förväntan såg fram emot att få spela i Brynäs igen.

Naturligtvis hade han haft koll på vad som hände inom svensk ishockey under alla åren i NHL. Han hade jublat som en galning när de vann SM-guld 1999, suckat av besvikelse när de förlorat viktiga slutspelsmatcher och våndats när de kämpat i kvalserien för att få stanna kvar i eliten.

Möjligen hade han också hört hemifrån att Brynäs hade ekonomiska problem och att årsmötet hade valt Anders Hedin, en gammal Korsnäsdirektör med ekonomi som specialitet, som ny ordförande. Egentligen ska man inte använda ett så milt begrepp som ekonomiska problem i sammanhanget. Brynäs IF:s ekonomi var i så uselt skick att klubben var på randen till konkurs.

Paul Eriksson, som ledde valberedningen på den tiden, kände Anders Hedin ganska väl och förstod att han var precis vad klubben behövde just då. Han hade förtroende i alla läger, det han drev igenom skulle accepteras.

Den nya styrelsen valdes in vid årsmötet i april 2003 och satte igång med en omfattande sanering av verksamheten. Men inte bara en sanering utan också en handlingsplan som dels innebar en satsning på att få fram egna talanger och dels en ny arena som kunde ge nya intäkter. Eller ny och ny, det var gamla Gavlerinken som klubben förhandlade om att köpa in av Gävle kommun och bygga om. Förhandlingarna pågick som bäst när Andreas Dackell sommaren 2004 kom hem och tog tillbaka tröja nummer 12. Då kunde klubben se tillbaka på en säsong där det varken blev slutspel eller kvalspel. Brynäs hade liksom Södertälje hamnat i det ingenmansland där säsongen bara tog slut efter grundserien. Men det hade varit på vippen att det skulle bli kvalserien igen – Brynäs klarade sig över strecket på målskillnad.

Så Andreas Dackell hade sannerligen inga illusioner om guld och gröna skogar. Fast det var han ju ganska van vid. –Jag visste ju att laget var sådär just då, och jag kände mig inte direkt bekväm i min egen roll första säsongen. Det var en stor omställning. Men det var härligt att vara hemma och spela i Brynäs igen!

{!B}

{!C}