Strax utanför Sundsvall ligger Kovland. En liten ort vars idrottsförening Kovlands IF har fostrat världsmästare i orientering och skidorientering. Anna Hannus, Annika Zell och Magnus Löfstedt är kanske de mest kända namnen. På ishockeyfronten är det glest med stora namn och laget spelar i de lägre divisionerna. Någon damhockeyverksamhet bedriver man inte. Men ändå är det Caroline Markström som är den enda hockeyfostrade från Kovland som spelat landslagshockey och VM.
-Jag började spela hockey när jag var sex-sju år. Och då var det med killarna. Vi var väl tre-fyra tjejer från början. Jag spelade sedan med killarna till och med J18. Men då var det bara jag av tjejerna som var kvar. Sedan blev det spel med Timrå och efter att de slagit sig ihop med Sundsvall så var jag med och förde upp det laget till SDHL. Men något SDHL-spel blev det inte för mig för då lämnade jag för USA.
Jag bestämde mig när jag var tolv
-Jag var ung när jag sade att det var collegehockey i USA jag skulle spela. Det var ingen tvekan och jag bestämde mig när jag var tolv. Och så blev det. Jag valde St.Cloud State University och deras damlag Huskies. Där var jag i fyra år och det blev jättebra.
{!A}
Caroline fjärde från vänster på raden längst ner.
-Jag fick ett stipendium utifrån hockeyn, men var tvungen att visa på några tester att jag kunde studera där också. Jag flyttade dit i första hand för hockeyn men insåg att det var en jättechans för mig att få en collegeutbildning på köpet. Så jag valde business management. Det blev träning måndag till fredag mellan två och fem och matcher fredag och lördag och ledig söndag. Sedan valde jag kurser som tidsmässigt fungerade till det. Vi hade en hall med två isar och det var inga problem att kunna träna där. Man kunde gå dit på mornarna om man ville och köra lite själv eller med hjälp av någon ledare. Det var väldigt lättsamt.
NCAA är världens bästa liga
-Jag spelade min hundrade match i november och har väl spelat kanske etthundratrettio totalt. NCAA är världens bästa liga. Under de fyra år jag spelade i Huskies var det bara jag från Sverige. Det kom en finska och sedan en spelare från Schweiz, men annars var det bara amerikanskor och tjejer från Kanada. St. Cloud ligger i Minnesota och har gräns till Ontario i Kanada. Det är ingen stor stad och det bor omkring sextiotusen där. Men det är ganska nära till Minneapolis.
{!B}
-Jag har alltid varit lite defensivt lagd så att spela back trivs jag med. Defensivt är jag bra och har bra fysik och är svår att ta sig förbi, men jag skulle kunna förbättra mig offensivt. Den här säsongen är det väl meningen att jag ska vara lite mer offensiv. Och det gillar jag. Det jag helst vill vässa är mitt skott. Jag vill kunna skjuta bättre ur svåra lägen.
Många klubbar hörde av sig
-När jag kom hem var det många klubbar som hörde av sig. Jag var och kollade på Brynäs och tyckte att det var intressant. Men jag ville också ha ett jobb. Det går inte att leva på damhockeyn i Sverige. Brynäs klubbdirektör Johan Stark tipsade mig om att det fanns ett jobb inom Bra Start i föreningen och jag sökte det och fick det. Brynäs passar mig utmärkt. Det är en seriös förening. Gävle ligger också ganska nära Sundsvall och det är en fördel.
-Nu har vi hunnit köra några träningar med Åke Lilljebjörn. Det känns som att vi kan få en bra säsong. Träningsmässigt är det jätteskillnad jämfört med USA. Där är alla spelare bra. Här är det större spridning. Men tjejerna som inte har så stor vana måste ju få träna för att bli bättre. Men att få upp lägstanivån är viktigt. Vi måste få mer kamp på träningarna i Sverige. Det är lite för mycket lallande. Vi måste vara hårdare mot varandra på isen.
Ikväll tisdag är det dags för säsongens första träningsmatch. Klockan 19.00 ställer Leksands IF upp i Gavlerinken för att försöka besegra Åke Lilljebjörns Brynäsdamer.
-Vi hade ett taktikmöte igår måndag och det ska bli mycket intressant att se hur vi agerar ikväll. Jag hoppas att vi kan hålla oss till vad som gäller. Framför allt blir det spännande att se vilken nivå laget har just nu.
