• Huvudsponsorer

Lördag Lör 25 November Nov
Torsdag Tor 30 November Nov
Lördag Lör 2 December Dec
Torsdag Tor 7 December Dec
Lördag Lör 9 December Dec
Tisdag Tis 19 December Dec
Torsdag Tor 21 December Dec
Tisdag Tis 26 December Dec
Torsdag Tor 28 December Dec
Lördag Lör 30 December Dec
Torsdag Tor 4 Januari Jan
Lördag Lör 6 Januari Jan
Torsdag Tor 11 Januari Jan
Lördag Lör 13 Januari Jan
Idag 18 Januari Jan
Lördag Lör 20 Januari Jan
Torsdag Tor 25 Januari Jan
Lördag Lör 27 Januari Jan
Tisdag Tis 30 Januari Jan
Torsdag Tor 1 Februari Feb
Lördag Lör 3 Februari Feb
Torsdag Tor 8 Februari Feb
Lördag Lör 10 Februari Feb
Torsdag Tor 15 Februari Feb
Lördag Lör 24 Februari Feb
Onsdag Ons 28 Februari Feb
Torsdag Tor 1 Mars Mar
Lördag Lör 3 Mars Mar
Tisdag Tis 6 Mars Mar

Första framgången kom i bröstsim

8 november 2017 08:00
Historia

Brynäs IF har i dagarna uppmärksammat stadsdelen som gav klubben dess namn. Därför bjuder vi också på en kavalkad om klubbens utveckling på och utanför Brynäs. Detta är den andra och sista delen.


Det tog förstås några år att bygga upp en ny idrottsförening med allt vad det innebar av organisation och pengahantering, sektioner och möten och protokoll och allt sånt som ingen av grabbarna hade någon erfarenhet av. Men den ena biten efter den andra föll på plats, och det var ett givet mål att någon gång kunna besegra de etablerade Gävleklubbarna i något sammanhang. I simbassängen kanske, på löparbanan eller helst på fotbollsplanen. Det hände också. Sigfrid Lindgren vann 1914 DM-guld i 250 meter bröstsim, och 1917 vann fotbollskillarna Geflepokalen. Det var föreningens allra största framgångar så långt!

Vid den här tiden hade Brynäs IF också börjat få igång ett bandylag. Bandyn hade blivit populär under 1910-talet, inte minst i Gävle där IFK tillhörde den svenska eliten, men det stora problemet var att hitta någonstans att spela. Eftersom en bandyplan är lika stor som en fotbollsplan borde det ju ha legat nära till hands att man redan på 1910-talet spolade upp fotbollsplanerna när vinterkylan kom. Men så var det märkligt nog sällan. I stället spelades bandy på sjöisar. Klubbarna letade upp lämpliga tjärnar och små sjöar där man kunde få plats med en hel plan, och så skottade man fram en sådan yta och byggde enkla läktare av snön som blev över.

Brynäs IF hittade en liten tjärn intill Måsberget, och där tränade de bandy så det stod härliga till. Det fanns ingen bebyggelse i de trakterna, men tack vare att det 1908 hade byggts en riktig väg ut till Bomhus så kunde grabbarna cykla nästan hela vägen till tjärnen även när det hade fallit mycket snö. Korsnäs såg till att vägen plogades så snart det behövdes.

Matcher spelade dock Brynäs sannolikt inte på tjärnen utan troligen på IFK:s plan på isen mellan Boulognerskogen och Sportarbadet i närheten av Kafé Bogården.

Åren gick, och man måste säga att Brynäs IF hedrade sin stadsdel med goda resultat. I regel i lokal konkurrens – men 1925 tog föreningen faktiskt sitt första SM-guld. I fotboll. Det blev 4–2 i finalen mot Derby från Linköping, och Axel Hedström var den främste av alla guldhjältar.

1925 var en ganska speciell säsong i svensk fotboll. Allsvenskan spelades för första gången, och alla de bästa klubbarna slets mellan viljan att bli svenska mästare och att vara med i det nya spännande seriespelet.

Det har alltid hetat att topplagen valde Allsvenskan och att mästarvärdigheten denna säsong kunde tas med en nypa salt. Att bedöma det så här långt efteråt är inte lätt, men det stämmer att de lag som deltog i Svenska serien (Allsvenskan) valde att avstå från att spela i SM–turneringen. Det gick helt enkelt inte att hinna med båda.

Om man i historiens ljus ser på vilka lag som valde seriespel så känns Svenska serien starkare än SM-turneringen, men att Brynäs hade ett lag av nationell toppklass tycks ändå uppenbart. Klubben kvalificerade sig till SM-spel genom att för andra året i rad vinna den svåra Uppsvenskan där många av de bästa lagen i Mellansverige spelade, och i cupturneringen var Brynäs klart bäst. Gulli Söderström erövrade Brynäs IF:s andra SM-guld tre år senare, 1928.

Hon vann den något udda grenen trekamp (100 meter, höjdhopp och spjut) i ett SM som var det första någonsin för damer. Tävlingarna avgjordes på Strömvallen, och hon presterade 14,8 på 100 meter, 1,30 i höjd och 12,38 i spjut. Gulli var en frisk fläkt bland de kvinnliga friidrottarna och ställde upp i så många grenar som hon över huvud taget hann med. Men i trekampen var konkurrensen sådär: fyra tjejer ställde upp, och åtminstone tre av dem kom från Gävleklubbar.

Det var också en aning kontroversiellt att flickor hade börjat ägna sig åt friidrott. En del av åskådarna kom säkert i första hand för att få se dessa damer som var så lättklädda att det snuddade vid anständighetens gräns, och gubbarna som var inblandade i SM-arrangemanget hade i vissa sammanhang svårt att dölja vad de verkligen tyckte.

Major O.P. Grundell, som var en ledande figur inom Gefleidrotten, höll vid banketten ett tal som uppfattades som ett försvar för att kvinnor ägnade sig åt friidrott. Han sa: –Den kvinnohand som kastar spjutet eller diskusen blir dock alltid lika mjuk och len, och den fot som hoppar dansar städse ändå lika lätt.

Brynäs IF och orientering – vad sägs om den kombinationen? Det är faktiskt sant att orientering på 1930-talet fanns på föreningens repertoar, om än i ganska begränsad omfattning och med blygsamma resultat. Då gick det bättre för handbollslaget. Redan första säsongen som Brynäs hade ett lag, 1934, vann de Gestrikeserien, och året därpå blev de distriktsmästare i konkurrens med alla de bästa lagen i stan och i Sandviken. Var det då resultatet av att Brynäs IF fått fram ett antal killar med fallenhet för denna sport? Nej, knappast. Snarare var det så att fotbollsspelarna i klubben visade sig ha talang för handboll. Vid den här tiden fanns det inget som kallades specialisering, de grabbar som var med i fotbollslaget på sommaren spelade också handboll när de fick tid över och bandy så snart säsongen var slut. Handboll var i början av 30-talet fortfarande en utomhussport och spelades alltså på sommaren, även om sporten precis i den vevan var på väg att flytta inomhus.

Att Brynäs IF tog DM-guld i handboll berodde således mer på att det fanns goda bollspelare i föreningen än på att handbollsspelarna var bra utbildade. Många av pojkarna höll till och med på med alla tre sporterna, och det fanns säkert de som ägnade sig åt friidrott och orientering också. Träningarna var mer lekfulla än genomtänkta, och man kan nog säga att de flesta spelade sig i form. Det fanns tid över för att hålla på med flera grenar samma säsong, huvudsaken var att ha kul. Men hur kul var det egentligen när föreningen bestämde sig för att lägga ner bandyn?

Det skedde vid årsmötet 1939 och hade kanske delvis att göra med att en ny sport som kallades ishockey spred sig över landet och just hade intagit Gefle med buller och bång. Nästan alla klubbar började ägna sig åt ishockey, och även inom Brynäs IF hade man tänt på den nya, snabba, tuffa innesporten. Brynäs var bland annat med vid ett möte på Kafé Linnéa den 24 november 1938 där nio Gefleklubbar diskuterade förutsättningarna för att börja med ishockey. De övriga var GGIK, GIF, Sportarna, IFK, IK Argo, IK Huge, Strömsbro IF och Södra BK. Problemet var förstås ekonomin. Att starta ett ishockeylag kostade pengar även om förbundet i Stockholm ställde upp med ett startbidrag.

Brynäs ville absolut vara med, även om föreningens styrelse knappast hade någon tanke på att ishockeyn skulle ersätta bandyn på sikt. Hockeyn sågs nog mer som en fluga som lockade ungdomen men inte hade någon chans att överleva på sikt. Herregud, man använde ju inte ens en boll utan spelade med något som mer såg ut som en jojo. Och vilka löjliga små mål! Nej, ishockey var knappast Brynäs IF:s framtid. Däremot sörjde styrelsen att man tvingats lägga ner den vackra men dyra bandyn och uttryckte det även i ett protokoll där man hoppades att "bandyn åter skall få intaga hedersplatsen bland utomhusidrotterna". Hade bara stadens styrande varit lite mer på hugget skulle nog Brynäs IF ha haft ett ishockeylag redan vintern 1938-39. Men beslutet om var en ishockeybana skulle byggas drog ut på tiden, och föreningens styrelse tröttnade på att vänta och drog sig ur. Året därpå bestämde man sig däremot för att gå med i seriespelet. De aktiva grabbarna ville till varje pris få prova på den där nya sporten.

Målvakt: David Eklöv, 20 år.

Backar: Conny Eriksson, 27 år. Stig Hedin, 19 år.

Forwards: Herbert "Hebba" Pettersson, 19 år. Evert "Kanten" Westerberg, 23 år. Gunnar Engblom, 19 år. Artur Selén, ålder okänd. Sven Lööv, ålder okänd. Holger "Duvan" Larsson, 21 år.

Detta var i huvudsak det lag som Brynäs IF ställde på benen säsongen 1939-40, den första i klubbens ishockeyhistoria. Fast egentligen kan man tala om säsongen 1940, för det spelades inga seriematcher före nyår på den tiden.

I alla händelser var det ett bra lag som Brynäs ställde upp med, precis som när de började spela handboll några år tidigare. Och anledningen var densamma: Brynäskillarna hade sammantaget mer bollkänsla än de flesta motståndarlag. Att de var vana att jobba hårt var nog inte heller någon nackdel, liksom att de hängde ihop dagarna i ända och hade en stark lagkänsla. Allt detta räckte för att vinna grupp B i den första officiella Gestrikeserien i överlägsen stil. Sex segrar på sex matcher mot så starkt motstånd som Strömsbro, Sportarna (Gefle Sport- & Gymnastikförening) och GGIK.

Med dessa fina segrar och en målskillnad på 22–8 i ryggen kände sig brynäsarna säkert säkra på att vinna även mot Sandvikens IF, som de mötte i en DM-match på Jernvallen den 7 februari. Men SIF hade haft god hjälp av en egen instruktör från Stockholm, Bertil Bergman, var bättre tränade än Brynäs och vann med 3–1. Matchen beskrevs som den bästa som spelats i Sandviken, och även Brynäs fick beröm trots förlusten. "Men ännu är det för mycket bandy över deras spel", stod det i Gefle Dagblad.

Gestrikeseriens tre gruppvinnare möttes under andra halvan av februari i ett slutspel, eller slutserie som det kallades. Där fick Brynäs revansch på SIF – spelade 2–2 borta och vann med 2–1 hemma. Brynäs vann serien eftersom man också vann hemma mot Huge med 2–1. Att det sedan blev 0–5 på Kastvallen var lite försmädligt men var glömt när den slutliga serietabellen räknades ihop. Brynäs hade för första gången ställt upp i en ishockeyserie. Och vunnit!

Åren gick, och fotboll och ishockey utvecklades mer och mer till Brynäs IF:s bästa och viktigaste grenar. Brynäs hade ett av de bästa lagen i Gästrikland, och det var pojkarna mycket nöjda med. 1943 gick laget faktiskt upp i den allra högsta nationella serien, Division I, men åkte ur direkt. Samma sak hände 1954-55 och 1956-56 – den säsong då Gävle GIK blev svenska mästare. Vid den tiden hade tre klubbar dragit ifrån alla konkurrenter i Gävle: GGIK, Brynäs och Strömsbro. GGIK hämtade sina spelare från innerstaden, och var Brynäs och Strömsbro hade sin rekryteringsbas kan man ju lätt förstå. Detsamma gällde förstås publiken. Även om alla tre från 1956 spelade sina matcher på Isstadion, den nya konstfrusna anläggningen på Nynäs, så var det i princip så att det var Brynäsbor som kom och såg Brynäs spela, Strömsbrobor som kom när Strömsbro spelade och innerstadsbor som såg Godis (GGIK).

Men mot slutet av 50-talet och början av 60-talet hände tre avgörande saker. För det första började de bästa ishockeyklubbarna ta efter fotbollen och värva lovande spelare från olika delar av landet. För det andra byggde Thure Wickberg upp den organisation han ville ha i Brynäs. Han skapade en ishockeystyrelse med Henry Jansson, Bosse Hessel, Breit Hellman och Lennart Jansson. Lojala och handlingskraftiga ledare som tänkte lika som Thure. För det tredje värvade dessa herrar en stor och kraftig center från Wifsta/Östrand, Lennart ”Tigern” Johansson. Tigern tog genast tillsammans med Thures son Håkan kommandot i laget när han kom 1962, och under de närmaste två-tre säsongerna tog Brynäs fullständigt över ishockeyscenen i Gävle och skaffade sig supporters från hela staden. Möjligen med undantag för Strömsbro i början.

Första SM-guldet kom 1964, och under den säsongen trodde Brynäsborna inte sina ögon när de gick hem efter matcherna och jublade ihop med gamla GGIK-anhängare som tidigare tydligt gjort klart att de bara kände förakt för uppstickarna från arbetarstadsdelen.

Brynäs IF hade blivit folkets lag i Gävle. För alla tider, får man väl tro så som utvecklingen tett och ter sig.