• Huvudsponsorer

Torsdag Tor 30 November Nov
Lördag Lör 2 December Dec
Torsdag Tor 7 December Dec
Lördag Lör 9 December Dec
Tisdag Tis 19 December Dec
Torsdag Tor 21 December Dec
Tisdag Tis 26 December Dec
Torsdag Tor 28 December Dec
Lördag Lör 30 December Dec
Torsdag Tor 4 Januari Jan
Lördag Lör 6 Januari Jan
Torsdag Tor 11 Januari Jan
Lördag Lör 13 Januari Jan
Torsdag Tor 18 Januari Jan
Lördag Lör 20 Januari Jan
Torsdag Tor 25 Januari Jan
Lördag Lör 27 Januari Jan
Tisdag Tis 30 Januari Jan
Torsdag Tor 1 Februari Feb
Lördag Lör 3 Februari Feb
Torsdag Tor 8 Februari Feb
Lördag Lör 10 Februari Feb
Torsdag Tor 15 Februari Feb
Lördag Lör 24 Februari Feb
Onsdag Ons 28 Februari Feb
Torsdag Tor 1 Mars Mar
Lördag Lör 3 Mars Mar
Tisdag Tis 6 Mars Mar
Torsdag Tor 8 Mars Mar

Det slutade med ännu ett SM-guld

6 december 2017 11:00
Historia

Den 9 december, kl 14:30 då Luleå gästar Gavlerinken, kommer Andreas Dackells vepa att hissas upp mot Gavlerinkens tak. Han blir den elfte Brynässpelaren som hedras på det sättet. Vi berättar historien om hans Brynäskarriär, och detta är del 3 av 3.


Andreas Dackell är numera motionsåkare på skidor och har hängt undan hockeyutrustningen. Men hans insatser på isen har inte Brynäs IF glömt – på lördag tar en vepa med hans namn och bild plats under Gavlerinkens tak. Det här är tredje och sista delen av berättelsen om hans karriär.

2004-05 blev mycket riktigt ännu en prövningarnas säsong. Brynäs var inte i närheten av slutspel, inte ens av att slippa kvala. Ändå gjorde Andreas Dackell sitt jobb och mycket mer än så, han var till och med en av de främsta poängplockarna i laget.

Inför kvalserien kallades Wayne Fleming in på ett korttidskontrakt som huvudansvarig tränare, den tredje för säsongen. Och efter en skakig start med förluster mot både Nyköping och Leksand kom i slutskedet fyra raka segrar som räddade situationen. Brynäs och Leksand kvalade in till nästa års elitserie på Malmös bekostnad och Fleming kunde med gott samvete åka hem till Lugano igen.

Leif Boork tog vid som tränare den följande säsongen, 2005-06, och nu satsade Brynäs ganska mycket på att förstärka laget. Det där med kvalserie var ju spännande men inget man ville hålla på med varje år.

Visserligen hade styrelsen beslutat om en satsning på egna ungdomar, men sånt tar ju lite tid. Så det blev en del inköp under sommaren, men utgifterna balanserades. Bland annat genom att ganska många ur truppen från föregående säsong fick söka sig nya klubbar. Bland de nya fanns Jörgen Sundqvist, Mathias Månsson, Daniel Widing och norrmannen Lars-Erik Spets. Och så hade klubben fått fram en ung man vid namn Nicklas Bäckström som Boork och sportchefen Micke Sundlöv väntade sig mycket av.

Jodå, det gick bättre. Det blev slutspel, och att Frölunda vann kvartsfinalen med 4–0 i matcher fick man ta. Huvudsaken var att gamla fina Brynäs var på rätt väg.

Tittar man på statistiken från den säsongen ser man att sex spelare skilde ut sig som pålitliga målpassare: Ove Molin, Nicklas Bäckström, Henrik Malmström, Mathias Månsson, Micke Lind – och Andreas Dackell. Men precis som förr i tiden var det ändå framförallt hans fighterhjärta och defensiva slit som publiken älskade. Ja, Andreas Dackell var verkligen lika uppskattad som innan han åkte över till Ottawa, och det vill inte säga lite.

Lagets positiva utveckling fortsatte i Läkerol Arena, som stod klar inför säsongstarten 2006-07. Slutspelsplatsen var inte i någon större fara, och såväl Boork som sportchefen Micke Sundlöv var lättade. Det gick fortfarande åt rätt håll, och kvartsfinalen mot HV 71 gick till sju matcher. Men HV 71 vann.

Lite turbulens blev det när Boork ville ruska om truppen och de framstående poängplockarna Tommi Miettinen och Micke Wahlberg fick sparken mitt i säsongen. Det talades om strejk och revolt, men känslorna lade sig.

Till våren var det dags att förstärka igen. Pavel Brendl kom, Mads Hansen kom, Juuso Hietanen kom, Janne Hauhtonen kom inför säsongen 2007-08. Det såg riktigt bra ut trots att Nicklas Bäckström dragit vidare till Washington. Brendl producerade, Widing producerade, Micke Lind producerade, Dackell producerade.

Det blev en märklig säsong. Brynäs toppade serien – efter två omgångar. 5–2 borta mot Luleå, 9–1 hemma mot Linköping. Herregud, Brynäs var ett topplag igen! Men flytet tog slut. Hastigt.

Efter den där kanonstarten förlorade laget sju av de närmaste åtta matcherna och full panik utbröt. Leif Boork fick sparken och ersattes med Olof Östblom som han själv hade handplockat som assisterande tränare.

Olof var ung och oerfaren, men han hade en plan. Han plockade upp Jacob Markström från juniorlaget och satte in honom som förste målvakt. Markus Korhonen och Daniel Sperrle hade inte fått till det under hösten, och det behövdes bättre målvaktsspel. Det räckte ganska långt. Jacob spelade fantastiskt och gav stabilitet till försvarsspelet i stort. Brynäs började vinna igen och kunde ha klarat kontraktet om inte formen dippat igen i slutskedet av grundserien. Det blev en sistaplats och panik igen inför kvalserien. Hur skulle det här sluta?

Möjligen uttryckte Olof Östblom själv tvivel på att han var mogen att leda laget genom kvalserien, möjligen var det Micke Sundlövs beslut helt och hållet.

Resultatet blev i alla fall att Niklas Czarnecki från Bofors anställdes som ny tränare, men eftersom han inte kände grabbarna i laget och det inte fanns tid att lära känna dem kallades Leif Boork tillbaka som förstetränare.

Han hade förstås svårt att tacka nej eftersom Brynäs fortfarande betalade hans lön, så han fick huvudansvaret och Czarnecki var med för att se och lära inför kommande säsong. Östblom fanns också med i bakgrunden.

Det blev en mycket jämn kvalserie. Brynäs började bra med tre raka segrar men fick bara 2–2 mot Mora och förlorade två möten i rad med Malmö.

Nu började det bli kris.

En 6–2-seger mot Mora hade en lugnande inverkan, men när det sedan blev förlust mot Rögle i Ängelholm blev det ovisst igen. Om Brynäs förlorade näst sista matchen, hemma mot Leksand, skulle elitserieplatsen nästan alldeles säkert ryka.

Andreas Dackell ryste lite när han satt i bilen på väg upp till Läkerol Arena. Inte hade han väl tänkt sig att han skulle kunna vara med och spela ur Brynäs ur högsta serien för första gången på mer än 40 år.

Stämningen var ödesmättad inne i arenan. 8.214 åskådare var på plats, halva Dalarna hade kommit för att stötta Leksand, som satt i samma båt. Förlust var lika med Allsvenskan. Det blev en jämn match. En tät match.

Efter 2.11 i andra perioden fick Leksand Jesper Ollas utvisad. Brynäs tog vara på chansen. Daniel Widing gjorde 1–0 efter 3.15. 1–0 stod sig perioden ut.

1–0 stod sig minut efter minut efter minut även i tredje perioden. Med två minuter och 39 sekunder kvar tog Leksandstränaren Tomas Kempe ut målvakten Ed Belfour.

Med två minuter och 20 sekunder kvar fick Mads Hansen tag i pucken i egen zon och lyfte ut den. Andreas Dackell hann först på den och skrinnade iväg mot mittlinjen. Med två minuter och 18 sekunder kvar sprätte han iväg pucken mot det tomma målet.

Med två minuter och 17 sekunder kvar gled den över mållinjen och arenan exploderade i ett lättat och lyckligt vrål. 2–0!

Leksand hade inget att förlora, så Kempe tog ut Belfour igen med 1.12 kvar. Då gjorde även Micke Lind mål i tom kasse. Brynäs vann med 3–0 och blev kvar i Elitserien. Andreas hyllades som en hjälte nästan som efter SM-finalen 15 år tidigare och fick berätta om sitt mål i alla möjliga media. Och kanske kändes det här målet lika betydelsefullt. Ekonomiskt var det i alla händelser det. Kanske mer.

Leksand fick åka hem och slicka såren och försöka igen. Brynäs kunde ladda för sin 48:e raka säsong i högsta serien. Och aldrig mer skulle Andreas Dackell behöva vara med och spela i någon kvalserie.

Ungdomssatsningen hade märkts så smått redan 2006 och 2008-09, när Anders Hedin fullgjort sitt uppdrag och avgått, började bitarna falla på plats. Allt fler spelare som fostrats inom föreningens ungdomsverksamhet och i de flesta fall gått idrottsprogrammet på Borgarskolan tog plats i herr-truppen: målvakterna Jacob Markström och Anders Lindbäck som växt upp tillsammans i Sätra, Simon Löf, Simon Bertilsson, Jonathan Carlsson, Emil Sandin, Johan Alcén – och så en grabb vid namn Jakob Silfverberg. Son till gamle storbacken Jan-Erik och ännu bara 18 år, men med fantastisk potential.

Andreas Dackell log belåtet varenda träningspass, och när han stod på läktaren och tittade på U20-laget log han ännu bredare. Vilken livskraft det ändå fanns i hans kära Brynäs. Själv kände han nu, 35 år gammal, att åldern började ta ut sin rätt. Framförallt var det en gammal knäskada som gav sig tillkänna ibland. Dags kanske att ställa sin plats till förfogande för de yngre krafterna.

Pengarna behövde han inte, NHL-intäkterna var väl investerade i bland annat ett fastighetsbolag och Linda hade startat ett spa som blivit populärt och vinstgivande.

Men att sluta med hockeyn...nej, han hade ju fortfarande så grymt roligt i gänget. Czarnecki fick väl peta honom om han inte hängde med. Han hängde med. Lätt. Under denna ungdomarnas stora genombrottssäsong var det bara en spelare som orkade producera 40 poäng, och den spelaren heter Andreas Dackell. 13 mål och 28 assists på 59 matcher. Inte så illa av en stofil som började spela elitishockey för nästan 20 år sedan. Så det är klart att det blev en säsong till. Och en till.

Och om Andreas, nu 38 år fyllda, efter grundseriens slut 2010-11 satte sig ner och kollade den interna poängligan så blev han förmodligen häpen över att se att han även nu toppade. 36 poäng var mer än vad Eero Somervuori, Jakob Silfverberg, Magnus Kahnberg och Calle Järnkrok skrapat ihop.

Konstigt. Och ändå hade knäet spökat större delen av säsongen. Det gjorde ont varenda kväll, men faktiskt märkte han inte av det så mycket under träning och matcher. Nog skulle det väl kunna funka en säsong till, tänkte han trots att han inte kunde spela någon av kvartsfinalerna mot Färjestad 2011 (1–4 i matchserien). Så nummer 12 Dackell fanns än en gång med när säsongen drog igång.

Tyvärr fanns han inte med när den slutade. Inte på isen men naturligtvis kring laget. Det onda knäet tvingade honom att avstå större delen av säsongen, och den 31 mars – mitt under semifinalserien mot Färjestad – meddelade han att han bestämt sig. Han slutade tvärt, det gick inte längre.

Men han spelade ändå 22 matcher under säsongen, tillräckligt för att få en av guldmedaljerna som den nya generationens män erövrade i ett klassiskt slutspel där Jakob Silfverbergs drömmål mot Skellefteå avgjorde.

Mästare igen. Andreas Dackell missade många matcher säsongen 2011-12 men gjorde sig ändå mer än väl förtjänt av en guldmedalj. Här jublar han tillsammans med Jakob Silfverberg.

Säsongen därpå ville lagkamraterna hylla sin gamle kapten, och de bestämde sig för en speciell manifestation i samband med en hemmamatch mot Frölunda den 3 november. När Brynäs åkte ut till matchvärmning hade varenda spelare nummer 12 på ryggen, samma nummer som Dacke hade under nästan hela sin karriär. Åtminstone i Brynäs.

Andreas Dackell har hängt undan hockeyutrustningen.

Ett år senare var Andreas Dackell en del av Brynäs tränarteam, men när Tommy Jonsson tvingades sluta som huvudtränare upplöstes den gamla organisationen. Andreas har dock inte släppt ishockeyn, han finns med som ledare på ungdomssidan och sitter med i Brynäs IF:s styrelse. Och så följer han förstås sonen Oliver, som den här säsongen försöker ta en plats i Rögles mål.

Själv ska han på lördag hamna i fint sällskap under Gavlerinkens tak.