• Huvudsponsorer

Lördag Lör 25 November Nov
Torsdag Tor 30 November Nov
Lördag Lör 2 December Dec
Torsdag Tor 7 December Dec
Lördag Lör 9 December Dec
Tisdag Tis 19 December Dec
Torsdag Tor 21 December Dec
Tisdag Tis 26 December Dec
Torsdag Tor 28 December Dec
Lördag Lör 30 December Dec
Torsdag Tor 4 Januari Jan
Lördag Lör 6 Januari Jan
Torsdag Tor 11 Januari Jan
Lördag Lör 13 Januari Jan
Torsdag Tor 18 Januari Jan
Lördag Lör 20 Januari Jan
Torsdag Tor 25 Januari Jan
Lördag Lör 27 Januari Jan
Tisdag Tis 30 Januari Jan
Torsdag Tor 1 Februari Feb
Lördag Lör 3 Februari Feb
Torsdag Tor 8 Februari Feb
Lördag Lör 10 Februari Feb
Torsdag Tor 15 Februari Feb
Lördag Lör 24 Februari Feb
Onsdag Ons 28 Februari Feb
Torsdag Tor 1 Mars Mar
Lördag Lör 3 Mars Mar
Tisdag Tis 6 Mars Mar

Han höll en låg profil i gänget

26 november 2017 09:25
Historia

Den 9 december, då Luleå gästar Gavlerinken, kommer Andreas Dackells vepa hissas upp mot Gavlerinkens tak. Han blir den elfte Brynässpelaren som hedras på det sättet. Vi berättar historien om hans Brynäskarriär, och detta är del 1 av 3.


Curre Larsson var under många år kanslist i Gävle GIK – men också en riktig eldsjäl som ända sedan 1950-talet jobbat för att göra goda medborgare av ungdomar. I bästa fall kunde de bli duktiga idrottare också, men det var aldrig huvudsaken.

Curre hade på sin tid en mycket effektiv medhjälpare i den ambitionen, nämligen Nynäsgården. Nynäsgården är en gammal bondgård som byggts in i Gävle när staden expanderat norrut och som Gävle GIK haft som bas för sin verksamhet i många år. Den blev en samlingsplats för i första hand grabbar, och ishockeyn var den viktigaste sysselsättningen.

Många Brynässtjärnor, däribland Andreas Dackell, har startat sin hockeykarriär på Nynäsgården. Numera är det BiG, Brottsförebyggarna i Gävle, som håller till där.

Av alla de spelare som är födda i Gävle och slagit igenom i Brynäs är det anmärkningsvärt många som fostrats av Curre och hans medhjälpare i och omkring Nynäsgården. Anders ”Masken” Carlsson, Daniel Casselståhl, Jonas Johnson, Calle Järnkrok, Micke Lind, Jocke Rohdin, Göran ”Flygis” Sjöberg är några exempel. Och så Andreas Dackell.

Andreas var en ganska tillbakadragen och kanske lite blyg grabb som var duktig i målet i fotboll. Men han upptäckte att han tyckte bättre om att spela ishockey och kom med i GGIK:s Team 72. Han hade lite svårt att göra sig gällande, och det berodde säkert till en del på att han är född den 29 december. Man kan inte födas så mycket senare på året, och för en hockeyknatte innebär det att han är nästan ett helt år yngre än en del av lagkamraterna.

Andreas Dackell, tredje knatten till vänster sett från tränaren Per-Arne Boberg, föddes sent år 1972 och var därför alltid yngst i åldersklassen.

Fast det var inte bara det. Dacke, som han snart nog kom att kallas i gänget, höll en låg profil och accepterade utan att blinka att sitta på bänken när det var power play eller box play. Stjärnorna i Team 72 var väl Micke Lind, Magnus Carlsson, Daniel Casselståhl och kanske Jonas Stark, minns Curre Larsson. Dacke var mer utfyllnad i laget men gnällde inte över det.

Andreas jobbade på för att utvecklas och var lika målmedveten som ödmjuk. Och tränaren P-A Boberg såg lite mer än de flesta hos den där gossen. Till exempel att det inte var någon tillfällighet att unge Dackell för det mesta fanns på rätt plats på banan, och P-A hjälpte grabben att utveckla de sidor som mest behövde utvecklas. Skyttet till exempel. Och skridskoåkningen.

Dacke tog sin första medalj som nioåring. DM-guld med GGIK. Och under de närmaste säsongerna blev det ytterligare fyra finaler, varav två guld. Men det var hårda matcher mot framförallt Hofors, som också hade några riktiga lirare. Framförallt Andreas Johansson och Ulf Söderström.

Andreas utvecklades en hel del för varje år som gick. Och den där ålderskillnaden mellan 72:orna kom också att betyda mindre och mindre.

Andreas Dackell var som tonåring fortfarande den perfekte lagspelaren, men inte längre den som stod i skuggan av några andra. Han var på väg att bli tillräckligt bra för att plockas in i Brynäs organisation och hamnade där redan som 15-åring.

På GGIK:s hemsida kallas den där transfern för nedflyttning, med den glimt i ögat som en hemsida kan hemfalla åt ibland. Men en del låg det i det, för det var GGIK som var den starkaste klubben i den åldersgruppen just då.

Andreas Dackell utvecklades snabbt i Brynäs. Han tog till att börja med en plats i Gästriklands TV-pucklag och sedan i ungdomslagen i klubben. Han tränade hårt och kände förstås själv att han blev bättre och bättre som ishockeyspelare. Det märkte också Brynästränarna Staffan Tholson och Stefan Canderyd, som såg till att han fick en plats i S/G Hockey säsongen 1990-91. Där gick det så bra att de plockade upp honom i A-truppen i fyra matcher, till och med en i SM-slutspelet.

Nästa säsong hade S/G Hockey förvandlats till Team Gävle, och där fick Dacke fortsätta utvecklas. Han gjorde det bra, 17 mål och 24 assists på 26 matcher är mer än godkänt på denna höga nivå av en tonåring. Även nu plockades Andreas upp i A-truppen flera gånger, och han tog för sig ordentligt. Spelade fram till ett mål i slutspelet, bland annat.

Tränaren Tommy Sandlin gillade vad han såg och kallade in Dacke efter säsongens slut. –Jag håller på och tittar på nästa säsong. Vad skulle du säga om ett A-lagskontrakt? –Tack, det vill jag gärna. Om Andreas bara hade vågat skulle han ha kastat sig om halsen på Sandlin. Ett A-lagskontrakt hade han ju drömt om länge men inte vågat hoppas på. Tacka tusan för att han gärna ville skriva på. Nu skulle Andreas Dackell bli hockeyproffs!

Det gick bra för Brynäs. Smurfkedjan snurrade på, Masken Carlsson producerade, amerikanen Tom Bissett producerade, Jonas Johnson producerade och...ja, det var många som såväl serverade som assisterade och producerade. Till exempel 19-åringen Andreas Dackell, som fick spela i varje match och med sina tolv mål och 15 assistpoäng hörde till de mest framgångsrika i hela truppen.

Det blev ett minnesvärt SM-slutspel för Brynäs del den säsongen. Två raka segrar mot Leksand (4–1 och 5–4) i kvartsfinalen, 8–0, 2–3, 5–0 mot Malmö i semifinalen. Finalmotståndare blev överraskande nog Luleå, som klarat slutspelsplatsen med bara fem poängs marginal och aldrig någonsin förut varit i närheten av ett SM-guld. Brynäsarna blev inte riktigt kloka på Luleås taktik i den första finalmatchen i Gavlerinken. De skaffade sig en snabb ledning med 2–1 och spelade sedan på resultatet. Precis som de hade gjort i grundserien. Det blev 3–1 till Luleå och Gävleborna gick besvikna hemåt, tröstande sig med att nästa match skulle spelas i Luleå där Brynäs brukade vinna. Men det blev en förlust till. 4–2 till Luleå inför fullsatt hall, 6.200 åskådare som gick nöjda hemåt, skrålande "SM-guld, SM-guld, SM-guuld".

En del av dem räknade med guldfest två dagar senare, den 1 april, och ringde och bokade bord på krogen för att kunna gå ut och fira efter TV-matchens slut. Ja, det fanns till och med en del som både bokade biljett till Gävle och bord på krogen här. Sån var stämningen i Luleå.

Det är förstås omöjligt att i efterhand, och särskilt nästan 20 år efteråt, sätta fingret på vad som vänder på en händelsekedja. Men det är ett faktum att Brynäs i den tredje matchen gick ut och spelade mycket mer avslappnat och koncentrerat än tidigare under finalserien. Segern med 7–4 sedan Tom Bissett och Anders Gozzi visat vägen med två mål var under de två första perioderna var solklar. Luleå var aldrig i närheten av att hota, och Micke Sundlöv var helt lysande i målet.

Brynäs tog ut segerglädjen ordentligt och glömde kanske för några ögonblick att Luleå fortfarande hade finalserien i sin hand. Det glömde inte Tommy Sandlin. Han var ängsligt medveten om att Luleå bara behövde vinna hemma för att bli svenska mästare och tänkte att han behövde hitta på något extra för att hans grabbar skulle hitta den rätta motivationen. Han drog sin senare så omtalade samurajhistoria. Om vikten av att våga förlora och komma hem med heder eftersom alternativet var att inte komma hem alls. Och därefter gick killarna ut och förstörde Luleåfansens festplaner. Brynäs vågade spela ut – och spelade följdriktigt ut Luleå. Vann med 6–2 sedan framförallt Tom Bissett och Jonas Johnson svingat sina samurajsvärd med stor framgång. Båda gjorde två mål, Peter Larsson och Gozzi de andra. Andreas Dackell gjorde inget mål, men han spelade fram Jonas Johnson till viktiga 3-1 i andra periodens slutsekunder.

Finalen gick alltså till en femte och avgörande match. I Gavlerinken i Gävle. 7 668 personer packade in sig på läktarna, finalseriens bästa publiksiffra. Och efter de två senaste matcherna var guldstämningen tillbaka i Gävle, nu skulle det nog ordna sig i alla fall.

Men en femte och avgörande SM-final går man inte bara ut och leker hem. Ojojoj, det var så spänt, så spänt, och Sandlin hade ju redan spelat ut samurajkortet. Det kunde han inte köra igen även om han återigen tryckte på om att man måste våga misslyckas. – rabbar, sa han, ni spelar ishockey för att ni vill göra det. Glöm att det är SM-final, tänk på att det är säsongens sista match hur det än går och att ni ska bära minnet av den här matchen med er in i nästa säsong. Och ni är klassen bättre än dom, glöm inte det. Gå nu ut och ha roligt bara.

Det gjorde de...inte. Hela hallen vibrerade av nervositet, och spelet var ängsligt. Mer rädsla för att förlora än hunger efter att vinna – allt det som Tommy hade sagt var bara bortglömt. Och blev det bättre av att Luleå gjorde 1–0 efter 13.23? Nej, naturligtvis inte. Tvärtom. Det såg ut att bli en sån där typisk Luleåbortamatch. De försvarade sin 1–0-ledning med alla krafter och gjorde en heroisk försvarsinsats. Det hjälpte inte hur hårt Brynäs pressade, alltid var det någon som stod i vägen. För det mesta målvakten Robert Skoog, som var på god väg att bli hela Luleås SM-hjälte. Och tiden, den bara rann iväg. 0–1 efter första perioden, 0–1 efter andra perioden. –Det enda jag har att säga, grabbar, sa Sandlin i den sista pausen, är att ni kommer att ordna det här. Dom är helt slut redan nu, det här ska bli jävligt roligt!

Och då Andreas Dackell, 20-åringen som fått sitt stora genombrott under säsongen, åkte ut på isen kände han sig kanske lite mer avslappnad än tidigare. Fast det hjälpte inte. Robert Skoog stod emot anfallsvåg efter anfallsvåg med bra hjälp av sina utespelare som ofta styrde ut Brynäs i hörnorna. Publiken hade nästan börjat resignera när det bara återstod sex och en halv minut och Brynäs verkade allt längre från ett kvitteringsmål.

Då!

Jonas Johnson lyfte på en Luleåklubba, snodde åt sig pucken och spelade kvickt in den framför mål. Luleåförsvararna blev överraskade och kom sig inte för med att göra något vettigt med pucken. Dackell såg genast möjligheten, tog ett par snabba skär och sköt. Skoog hann inte reagera, MÅÅÅÅÅÅÅL!

–Jag är lite förvånad över att taket ligger kvar, sa Arne Hegerfors i TV sedan brynäsarna kramats färdigt och publikjublet lagt sig en aning.

Men det skulle jublas ännu mer. När knappt två minuter återstod tog Thomas Tallberg vara på en felpassning nere i sarghörnet, tog ett par skär in i banan och sköt ett snabbt skott som Skoog räddade men inte orkade hålla. Pucken studsade över hans axel, och innan han ens hann vända sig om var Andreas Dackell där och slog in den på volley från ungefär en halvmeters håll och på en meters höjd.

MÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅL igen!

Han hade lika gärna kunnat slå ett stort hål i luften, men det gjorde han inte. Han fick in en fullträff. 2–1 med en minut och 49 sekunder kvar. Glädjen i hallen var obeskrivlig, men Tommy Sandlin höll masken i båset. Inte en min. Först när Anders Gozzi slog in 3–1 i tomt Luleåmål med bara ett tiotal sekunder kvar släppte han loss glädjen och kramade om sina assistenter Håkan Wickberg och Janne Grönberg. Och medan Grönberg berättade för pressen om pressen – ja, det vill säga nervpressen innan målen kom – skrålade resten av gänget "We Are All the Winners" och skålade i champagne och öl.

Guldskytten Andreas Dackell och guldtränaren Tommy Sandlin efter avgörande SM-finalen mot Luleå 1993. Foto: BILDBYRÅN.

Andreas Dackell sjöng med för full hals mellan segerintervjuerna, och när den vildaste guldglädjen sent omsider lagt sig satt han med en halvtom ölburk i handen och nästan snyftade. På bara ett år hade han förvandlats från inhoppare till guldhjälte. ”Och jag som knappt fick plats i Godtemplarnas Team 72-lag”, tänkte han och skakade på huvudet.

Ja, en riktig sannsaga var det.