Adventskalender lucka 12 - Han gick den långa vägen till framgång

Men lördagen den 3 november 2012 var en annorlunda lördag. Brynäs skulle möta Frölunda i en helt vanlig seriematch i det som på den tiden fortfarande hette Läkerol Arena, och ryktet hade väl gått om att något speciellt var på gång för det var ovanligt många som redan var på plats när spelarna gled ut på isen.

Jodå, något speciellt var det. Brynässpelarna hade alla nummer 12 på ryggen, och det var en del av en hyllning till Andreas Dackell som mitt under semifinalserien säsongen före hade tvingats ge upp kampen mot skadorna som ett långt hockeyliv hade fört med sig.

rHan avtackades alltså denna novemberlördag, och medan han med tårarna rinnande stod och lyssnade till klubbens hyllning tänkte han tillbaka på vad som hänt under en elitkarriär som varat i mer än 20 år och som innehållit mycket mer glädje och triumf än skador och vemod. 

Det började precis som för så många andra hockeyspelare från Gävle hos Curre Larsson på Nynäsgården. Curre var under många år kanslist i Gävle GIK men därtill en sanslöst hängiven ledare som såg till att den gamla bondgården blev ett andra hem för mängder av ungdomar.

Andreas Dackell var en ganska tillbakadragen och kanske lite blyg grabb som var duktig i målet i fotboll. Men han upptäckte att han tyckte bättre om att spela ishockey och kom med i GGIK:s Team 72. Han hade dock lite svårt att göra sig gällande, och det berodde säkert till en del på att han är född den 29 december.

Man kan inte födas så mycket senare på året, och för en hockeyknatte innebär det att han är nästan ett helt år yngre än en del av lagkamraterna.

Fast det var inte bara det. Dacke, som han snart nog kom att kallas i gänget, var ganska småväxt även om man bortser från åldersskillnaden. Han höll en låg profil och accepterade utan att blinka att sitta på bänken när det var powerplay eller boxplay.

– Stjärnorna i Team 72 var väl Micke Lind, Magnus Carlsson, Daniel Casselståhl och kanske Jonas Stark, minns Curre Larsson. Dacke var mer utfyllnad i laget men gnällde aldrig.

Han jobbade på för att utvecklas och var lika målmedveten som ödmjuk. Och tränaren P-A Boberg såg lite mer än de flesta hos den där gossen. Han såg till exempel att det inte var någon tillfällighet att unge Dackell för det mesta stod på rätt plats på banan, och han hjälpte grabben att utveckla de sidor som mest behövde utvecklas.

Skyttet till exempel. Och skridskoåkningen.

Dacke tog sin första medalj som nioåring. DM-guld med GGIK. Och under de närmast säsongerna blev det ytterligare fyra finaler, varav två guld. Men det var hårda matcher mot framförallt Hofors, som också hade några riktiga lirare. Framförallt Andreas Johansson och Ulf Söderström.

Andreas utvecklades en hel del för varje år som gick. Och den där ålderskillnaden mellan 72:orna kom också att betyda mindre och mindre.

Andreas Dackell var som tonåring fortfarande den perfekte lagspelaren, men inte längre den som stod i skuggan av några andra. Han var på väg att bli tillräckligt bra för att plockas in i Brynäs organisation och hamnade där redan som 15-åring.

På GGIK:s hemsida kallas den där transfern för nedflyttning, men med den glimt i ögat som en hemsida kan hemfalla åt ibland. Men en del låg det i det, för det var GGIK som var den starkaste klubben i den åldersgruppen just då.

Men Andreas Dackell utvecklades snabbt i Brynäs. Han tog till att börja med en plats i Gästriklands TV-pucklag och sedan i ungdomslagen i klubben. Han tränade hårt och kände förstås själv att han blev bättre och bättre som ishockeyspelare. Det märkte också Brynästränarna Staffan Tholson och Stefan Canderyd, som såg till att han fick en plats i S/G Hockey säsongen 1990-91.

Där gick det så bra att de plockade upp honom i A-truppen i fyra matcher, till och med en i SM-slutspelet.

Nästa säsong hade S/G Hockey förvandlats till Team Gävle, och där fick Dacke fortsätta utvecklas. Han gjorde det bra, 17 mål och 24 assists på 26 matcher är mer än godkänt på denna höga nivå av en tonåring.

Även nu plockades Andreas upp i A-truppen flera gånger, och han tog för sig ordentligt. Spelade fram till ett mål i slutspelet, bland annat.

Nye tränaren Tommy Sandlin gillade vad han såg och kallade in Dacke efter säsongens slut.

– Jag håller på och tittar på nästa säsong. Vad skulle du säga om ett A-lagskontrakt?

– Tack, det vill jag gärna.

Om Andreas bara hade vågat skulle han ha kastat sig om halsen på Sandlin. Ett A-lagskontrakt hade han ju drömt om varje natt men inte vågat hoppas på.

Tacka tusan för att han gärna ville skriva på. Han skulle bli hockeyproffs!

Så började en karriär som slår det mesta. Andreas Dackell skulle komma att spela 615 matcher för Brynäs under totalt 14 säsonger. Han avgjorde SM-finalen mot Luleå 1993 och vann SM-guld även 2012, hans sista säsong som aktiv.

Han var med och vann OS-guld 1994 och har dessutom två VM-medaljer. Han spelade åtta säsonger i NHL, han har varit både tränare och sportchef i Brynäs och han är naturligtvis en av de 14 spelare som hedrats med en egen vepa i taket på Monitor ERP Arena.

På bilden ser vi Gävle GIK:s Team 72 i fotboll 1985. Övre raden från vänster Patrik Hillman, Magnus Engström, Mikael Lind, Rickard Boberg, Henrik Olilla och Sven Allebrand. Mellanraden Jonas Stark (SM-guldhjälte med Hammarby 2001), Magnus Carlsson, Mårten Ivarsson, Patrik Svensson och ledaren Per Arne Boberg. Främre raden ledaren Tord Hillman, Fredrik Jakobsson, målvakterna Andreas Dackell och Joakim Pettersson, Anders Nordvall och Johan Larsson.

Text: Ulf Kriström.