Aldrig någonsin har det varit så uppenbart att Gävle är Sveriges ishockeyhuvudstad som då. Högsta serien hette Division I, och den bestod av två grupper med åtta lag i varje. 16 klubbar alltså – och under ett par säsonger hörde tre av dem hemma i Gävle. Gävle GIK, Strömsbro och Brynäs.

GGIK och Strömsbro hade spelat i Division I redan i slutet av 50-talet – ja, GGIK tog till och med SM-guld 1957 – och Brynäs kvalade sig upp 1960.

Strömsbro ligger ju där det ligger, en bit norrut, nästan på landet, och GGIK var klubben med anhängare framförallt inne i centrala Gävle.

Brynäs IF hörde hemma öster om järnvägen. Där låg de tunga industrierna som Skoglund & Olson, Gävle Varv, Läkerolfabriken och andra.

Brynäs var en arbetarstadsdel och Brynäs IF följaktligen en arbetarklubb. Eller proletärklubb, som Svenska Ishockeyförbundets dåvarande ordförande Helge Berglund formulerade det.

Den där säsongen, 1960-61, ansågs GGIK (eller Godis som klubben ofta kallades) fortfarande vara bäst i stan. Men Strömsbro hade ett färgstarkare lag med stjärnor som Masen Karlsson, Drobny Zetterberg, Tumba Nyström, Honken Holmqvist (Leif, den äldste av dem) och Börje Molander och var nog egentligen lika bra som GGIK. De tog också lika många poäng den säsongen.

Brynäs spelade i södergruppen, så det var svårt att jämföra dem med de båda andra Gävlelagen. Men deras snabba och eleganta ishockey upptäcktes av allt fler Isstadionbesökare.

Det gick också bättre och bättre för detta unga Brynäs, och 1962 bevisade de att de tagit över i Gävle genom att vinna den så kallade nedflyttningsserien där också GGIK och Strömsbro spelade.

Fast det var förstås ändå nedflyttningsserien, till den översta eliten återstod det en bit.

Åren kring 1960 var banbrytande inom svensk hockey. De stora klubbarna sneglade på fotbollen och började inse att det kunde vara en bra idé att hålla ögonen öppna för talanger ute i landet och inte bara flytta upp pojkar från de egna ungdomsleden när de äldre slutade. Det gjorde de ofta redan innan de fyllt 30 eftersom elitidrotten var mer hobbybetonad på den tiden.

Djurgården blev bra på att värva spelare, och till och med i Göteborg som inte hade någon ishockeyhistoria att skryta med satte Bengt ”Bittan” Johansson igång med att köpa ihop ett starkt lag till Västra Frölunda. Liksom Gösta Carlsson, den så kallade pollenkungen, gjorde med Rögle i Ängelholm.

I Brynäs blev Breit Hellman tidigt huvudansvarig för värvningarna. Redan 1960 hade han byggt på lagets Gävlestomme med Bollnäsgrabbarna Lars-Åke Sivertsson och Kjell Larsson, och 1962 tipsade Sivertsson om att hans juniorlandslagskompis Lennart ”Tigern” Johansson var missnöjd med hur han behandlades i Wifstra/Östrand (Timrå numera) där han spelade center i en kedja.

Breit tog kontakt med Tigern och kontrakt skrevs. Sivertsson hade redan övertygat honom om att Brynäs hade förutsättningar att bli ett topplag och att det var ett härligt kompisgäng, så övergången blev ganska smidig.

Brynäs hade ett lovande lag, och med Tigern Johansson som ledare kunde det bara gå uppåt. Nu tyckte till exempel Håkan Wickberg, också centerforward, att laget var tillräckligt bra för att kunna vinna mot alla lag i gruppen.

Ja, utom Djurgården förstås.

Djurgården var nummer 1 i Sverige, vann SM-guld varje år, och hade ett lag med flera av de bästa landslagsstjärnorna. Sven ”Tumba” Johansson, Rolle Stoltz, Lasse Björn, Tjalle Mild med flera. Det var nog egentligen bara Västra Frölunda som på allvar mumlade om chansen att vinna mot detta monstergäng.

Brynäs började säsongen 1962-63 i stor stil. Vann borta mot Almtuna och hemma mot Västerås. Tappade poäng borta mot Grums i snöstorm men var ändå obesegrade inför den fjärde omgången.

Hemma mot Djurgården.

Nu var det faktiskt så att Gävlepubliken – som mer och mer hade tagit till sig detta unga Brynäs – hade vissa förväntningar på laget. Kanske inte på att de skulle kunna vinna mot Djurgården, men i alla fall att göra en jämn match.

Ja, förväntningarna var så stora att det blev publikrekord på gamla Isstadion. Där fanns plats för 8 000 personer, men speakern Sven Hellström var en mästare på att få folk att packa ihop sig så att fler skulle få plats, och den här kvällen var han i högform. ”In mot mitten ska ni, ta i nu. Åååå-hej, åååå-hej” sa Sven i högtalarna och alla flyttade sig någon decimeter.

Då 8 655 hade räknats in tvingades de tappra vaktmästarna stänga grindarna. Omkring 500 personer fick besvikna återvända hem och följa matchen via Gefle Dagblads telenyheter. Man ringde 12 95 10 eller 12 91 50 och om man hade turen att komma fram så rapporterade GD-sporten med jämna mellanrum förändringar i matchen och alla andra matcher den kvällen.

Eller också cyklade man ner till bensinstationen i hörnet Ruddammsgatan-Hattmakargatan och ställde sig och tittade upp mot resultatskylten på  balkongen utanför Arbetarbladets sportredaktion. Där hängde hjälpsamma medarbetare upp siffror som visade ställningen i kvällens matcher.

Hundratals hockeyvänner kunde samlas utanför bensinstationen som på den tiden fanns mittemot tidningshuset.

De som hade lyckats ta sig in på Isstadion fick se en klapp-klapp-föreställning av bästa märke. Kjell Larsson gjorde två mål, Hasse Sjöberg som i vanliga fall var mer framspelare än målskytt gjorde också två och backen Lasse Hedenström gjorde ett. Brynäs vann faktiskt med 5–3, den historiska barriären var bruten och det var inte längre något som helst resonemang om vilket lag som var folkets favoriter i Gävle.

På bilden ser vi från vänster Hasse Sjöberg, Kjell Larsson, Lasse Hedenström och Tigern Johansson.

Segern mot Djurgården följdes av 8–3 borta mot Södertälje, och när Västra Frölunda kom till Isstadion en vecka senare lyckades speaker-Sven tränga in 9 096 åskådare. De blev också nöjda, för  Brynäs vann med 6–4.

Men laget var ändå oerfaret och truppen tunn, och mot slutet av säsongen gick formkurvan ner en aning. Brynäs förlorade med 8–6 borta mot Djurgården i grundserien och med hela 10–2 i slutspelet. Brynäs IF:s första.

Brynäs fortsatte förstärka laget till nästa säsong, men det blev ändå förlust mot Djurgården både borta och hemma. Det blev under hela grundserien bara tre förluster, och två av dem kom alltså mot Djurgården. Illavarslande inför slutspelet i februari-mars 1964.

Men Brynäs hade toppat formen, tog sitt första SM-guld – och utklassade Djurgården med 8–1 hemma på Isstadion i den tredje slutspelsomgången efter en match som många skulle minnas länge.

Efteråt kom Tumba och Lill-Stöveln och tittade in i Brynäs omklädningsrum.

– Fy fan så bra ni är, sa dom. Vi har aldrig blivit så utspelade!

Breit Hellman stod alldeles vid dörren och hörde det storslagna erkännandet. Han glömde det aldrig så länge han levde.

Foto: Arkiv Gävleborg 

Text: Ulf Kriström