MESTE BRYNÄSAREN FYLLER 55

Ove hörde hemma i AIK i slutet av 1980-talet. Spelade i J18, J20 och även ett par elitseriematcher 1988/89 innan Ankan Parmström skickade iväg honom till Danderyd i division 1 i väntan på att han skulle växa till sig. Att Ove var en sjutusan till hockeyspelare var det många som hade koll på, för han var bofast i alla juniorlandslag i de åldersgrupper han tillhörde.

Det var särskilt en scout som visste precis vad Ove gick för, och det var Inge Hammarström som jobbade åt NHL men även scoutade åt Brynäs vid sidan om. Att Ove var en framtidskille berättade han både för Brynäs hockeyordförande Lennart Hovelius och tränaren Tommy Sandlin, men att Brynäs skulle kunna värva honom var ändå inte så sannolikt. Han var ju AIK:are i själ och hjärta, och 1991 – efter två säsonger i Danderyd – hade han fått ett löfte om att en plats i Elitserietruppen var vikt för honom.

– Men AIK började värva en massa spelare, och jag började förstå att jag kanske inte skulle få plats trots allt, sa Ove i en tidningsintervju. En dag fick jag veta att det var precis det som skulle hända. Jag skulle skickas tillbaka till Danderyd.

Det där fick Inge Hammarström reda på, och han vidarebefordrade informationen till både Hovelius och Sandlin – och lyckades övertyga Hovan om att Molin var värd att satsa på.

Sandlin var inte alls lika såld på idén, han tyckte att Ove vägde lite för lätt, men förhandlingarna fortsatte och kom till ett läge där Brynäs lade ett konkret anbud – som accepterades. Det enda som fattades var Tommys godkännande.

– Nå, ta honom då, sa han till slut. Då blir väl Inge nöjd i alla fall.

Så Ove Molin hamnade i Brynäs i stället för i Danderyd. Och Brynäs hade ett starkt lag den säsongen, så starkt att Ove hamnade utanför laget under större delen av försäsongen. Han var inställd på att få kämpa för att ta en plats i laget över huvud taget och gned på för att nå det målet.

Och i Kringel Cup i Södertälje fick han plötsligt chansen att spela ihop med Anders Gozzi och Peter Larsson, två killar som inte heller var så storväxta, och det blev succé direkt.

Sandlin var inte sämre än att han fattade att han missbedömt Molin, så därefter var Ove ordinarie i andrakedjan.

De gjorde dundersuccé. Det spelade ingen roll att de inte var särskilt biffiga, det gick så fort att motståndarna inte hann med att tackla. Och de kom nästan direkt att kallas Smurfkedjan, ett lån från New York Rangers som hade en Smurf Line där Anders Hedberg ingick.

Brynäs smurfar hängde ihop i några år och hann spela hem ett SM-guld 1993 innan Anders återvände till AIK året därpå. Peter Larsson stannade till 1996 innan han flyttade hem till Södertälje, men Ove Molin blev kvar. Skaffade familj, rotade sig ordentligt i stan och spelade vidare med andra kedjekamrater.

Det har blivit ganska många under årens lopp, och alla ni som hängt med och sett en del Brynäsmatcher har kunnat konstatera att Ove Molin under alla år haft förmågan att kunna lyfta sina kedjekompisar till nya nivåer. Han var en riktig lagspelare.

Det är två kedjeformationer som man minns allra bäst när man ser tillbaka på Oves karriär. Dels Smurf Line, dels den där han spelade ihop med Janne Larsson och Tom Bissett. Den hade inget klatschigt namn, för den skapades efter Sandlins tid, men herrarna åstadkom mycket tillsammans – inte minst SM-guldet 1999.

Bissett sköt hårdast och snabbast och gjorde ett par avgörande mål, men det man bäst kommer ihåg är ju det när Ove sträcker armarna i skyn redan innan han slår in 4–2 mot MoDo i tomt mål i den femte och avgörande matchen. Hur ofta ser man en ishockeyspelare jubla redan innan han lägger pucken i mål?

Under 2000-talet hade Ove nya kedjekompisar mest varje säsong, och alla upptäckte vilket spelgeni han är. 

Numera ingår Ove i Niklas Gällstedts tränarstab, men hans statistik som spelare är fortfarande oöverträffad med 18 säsonger och närmare 900 matcher.

Text: Ulf Kriström.

Foto: Gefle Dagblad.