När sju mål inte var gott nog

Det leder tankarna till en annan framgångsrik tid i klubbens historia, nämligen början av 1970-talet. Brynäs hade dominerat svensk ishockey sedan 1963-64 och tagit guld 1964, 1966, 1967, 1968 och 1970. Under grundserien 1970-71 hade de dessutom vunnit norrgruppen med sju poängs marginal efter att bara ha förlorat två poäng.

SM-slutspelet avgjordes i serieform på den tiden, och efter åtta omgångar hade Brynäs vunnit samtliga matcher och ledde serien med sju poängs marginal till tvåan Leksand. Med sex matcher kvar fanns ingen tvekan om att det skulle bli SM-guld igen.

Men det märkliga var att folk var missnöjda. Det fanns inga sociala medier på den tiden, men en del av klubbens fans ringde till lagledaren Bosse Hessel och klagade över att matcherna var för jämna, andra skrev insändare och gnällde över samma sak.

7–3 mot Södertälje, som matchen i åttonde omgången slutade, var ett alldeles för klent resultat för att folk skulle vara nöjda. Allra helst som laget bara vunnit med 2–1 mot AIK och 6–5 mot Leksand tidigare under slutspelet.

Stjärncentern Håkan Wickberg (på bilden tillsammans med pappa Thure) fick gå ut till lagets försvar i tidningarna.

– Jag tycker det går riktigt skapligt, sa han till Expressens reporter. Vi vinner ju i alla fall, vad kan man mer begära? Det är väl inte dåligt att göra sju mål?

Men alla tyckte inte att Brynäs spelade för dåligt. Det fanns också de – framförallt kanske konkurrenterna – som klagade på att laget var för bra och förstörde spänningen i svensk hockey.

På det hade Thure Wickberg, som var hockeyordförande, ett bra svar:

– Jag tycker inte det är fel att spela bra. Det är väl ingen konst att vara dålig?

Ulf Kriström