Gossen Lars-Erik har blivit stor
Publicerad:
Den 5 juli 1950 föddes en liten gosse som fick namnet Lars-Erik Ericsson. Det heter han inte längre, för när han blev stor kom han på att farmors flicknamn Ridderström var mer elegant. Så han bytte. Men det är samme Lars-Erik än i dag, den 5 juli 2025.
Just det, gossen fyller 75 år och det vill vi fira med en liten hyllningsartikel.
Lars-Erik Ericsson visste inte mycket om ishockey när han växte upp i Örebro. Där handlade det mest om bandy på 1950- och 60-talen, och grabben var till och med iväg till Stockholm och såg en SM-final tillsammans med sin pappa.
Men på något sätt fastnade han ändå för hockey. Han började spela i IK Sturehovs pojklag, tog en plats i TV-pucken och fick en del matcher i klubbens division III-lag när han var 19 år. Tillräckligt många för att upptäckas av Lindesberg i division II, och där hamnade han 1969/70.
Men Lars-Erik var något av en late bloomer. Första säsongen i den nya omgivningen blev en besvikelse, men han kämpade på och fick utdelning under de två följande. Framförallt 1971/72 då han öste in mål. 30 på 18 matcher.
Det var den vintern som Brynäs fick upp ögonen för den där talangen från Närke. På den tiden fanns det inga scouter och agenter, men värvarkungen Breit Hellman hade sina informella källor. En dag bestämde sig ett gäng i Brynäsledningen för att åka till Lindesberg och se en hemmamatch.
Det var en blåsig och kall vinterdag på utomhusrinken, och Brynäsdelegationen som sedan fyra år tillbaka var bortskämd med att få spela under tak skakade av köld. Men efter ungefär halva matchen sa Lennart Jansson, kassören som inte bara var bra på att räkna pengar:
– Vi åker hem, gubbar. Jag har sett nog, den där killen ska vi ha.
På den tiden ville alla unga killar med talang spela i Brynäs. Så sommaren 1972 flyttade Lars-Erik Ericsson till Gävle för att försöka ta en plats i laget som hade tagit SM-guld tre år i rad och bestod till större delen av landslagsstjärnor. Konkurrensen var tuff, men han tvekade inte.
– Man tackade inte nej till Brynäs, som Lars-Erik sa i en intervju med Ronnie Rönnkvist i Old School Hockey. För mig var Brynäs större än landslaget.
Virus Lindberg hade den våren kommit in på GIH och skrivit på för AIK, så det fanns en plats ledig i kedjan med Jan-Erik Lyck och Lars-Göran Nilsson. Lars-Erik slussades in på högerkanten där.
– Det gick sådär. Det var nätt och jämnt att jag platsade under de två första säsongerna. Jag hade egentligen aldrig tränat förut, så det var inte lätt att anpassa sig till träningarna i Brynäs.
Men 1974 återvände Tord Lundström till Brynäs efter en spolierad säsong i London Lions, och han tyckte att det skulle vara en bra idé att sätta in Lars-Erik i hans kedja.
Håkan Wickberg hade just slutat, så Lars-Erik blev center mellan Tord och Lill-Prosten Karlsson. Då blev det succé – den nya kedjan öste in mål, och säsongen därpå vann Lars-Erik Ericsson poängligan och blev dessutom VM-spelare.
1977 började han plugga i Stockholm och gick till AIK, men det blev ändå fem säsonger i Brynäs och ett bra facit: 98 mål och 63 assists på 160 matcher.
Foto: Gefle Dagblad.