En 85-årsdag att fira i Gävle

Tigern slog igenom i Wifsta/Östrand (klubben som numera heter Timrå IK). Han var center, stor och stark och med en järnvilja som ingen hade sett maken till där uppe. Ja, hans ambitionsnivå var så hög att det störde en del lagkamrater som var fullt nöjda med de rutiner som gällde och inte tyckte att de hade tid att satsa hårdare.

I juniorlandslaget hade Tigern spelat ihop med Lars-Åke Sivertsson, som hade gått till Brynäs 1960 och som varje gång de sågs tjatade om att Tigern borde göra samma sak.

Våren 1962 då grabbarna spelade ihop i något som kallades ungdomslandslaget antydde Tigern att han skulle kunna tänka sig att byta klubb, och det fick den då orutinerade värvarbasen Breit Hellman att agera med kraft. Han åkte upp med ett kontrakt och fick det påskrivet utan större diskussion.

– Jag visste nästan ingenting om Brynäs då, sa Tigern ett antal år senare. De spelade ju i södergruppen och vi i norr, men Lars-Åke hade sagt så mycket gott om klubben att det kändes rätt.

Det gjorde det i ännu högre grad när han hade installerat sig i Gävle och kommit igång med träningen. Han upptäckte att nästan hela Brynäsgänget bestod av grabbar som var i ungefär samma ålder som han själv och villiga att satsa för att bli bättre. Han blev med fullständig självklarhet en informell ledare i omklädningsrummet, under träningspassen och på isen. 

Tigern hade ett skarpt öga för taktik och lärde lagkamraterna bland annat att skapa ytor i anfallszon genom att centern sökte sig ut mot kanterna och distraherade en motståndarback. Det var också han som kom på att Lill-Strimma Svedbergs excellenta skridskoåkning skulle komma mer till sin rätt om han spelade back i stället för ytterforward.

Den ändringen genomfördes mellan grundserie och slutspel 1964 och var mer eller mindre avgörande för att Brynäs den säsongen kunde ta sitt första SM-guld. Strimma förvandlades närmast omedelbart från att vara lovande till världsstjärna.

Precis som i landslagssammanhangen fick Tigern i Brynäs spela ihop med Lars-Åke, och till vänster spelade den två år äldre Hasse Sjöberg som hade kommit från Gävle GIK året före. Det blev succé nästan direkt, och under den där första guldsäsongen tillhörde både Tigern och Sivert de bästa målskyttarna både i serien och i slutspelet.

Tigern spelade i Brynäs fram till säsongen 1971/72 och blev senare tränare. Han ville helst jobba med juniorer men lät sig övertalas att ta hand om Brynäs A-lag 1979 efter ett par mindre framgångsrika säsonger.

Då gick laget till slutspel med minsta möjliga marginal – och förvånade alla med att tända till när det som bäst behövdes och ta SM-guldet efter att ha besegrat Leksand i semifinalen och Frölunda i finalen.

Gävle kommun tyckte att det var en bragd och gav det året sitt kulturpris till Tigern. Det tyckte skämtaren Wille Löfqvist var ett tveksamt val.

– Som att ge Evert Taube Guldpucken, sa han.

Tigern var också en av de första som fick en vepa med namn och bild uppe i arenans tak, men han tyckte själv inte att han förtjänade det.

– Om inte Thure Wickberg får en vepa i taket före mig kommer jag inte att vara med under ceremonin, sa han.

Han lät sig dock övertalas av sin bäste vän, den legendariske hockeyläkaren Lennart Hovelius.

Tigern Johansson gick bort i oktober 2010, bara 69 år gammal.

Hovan, som Hovelius kallas i hockeykretsar, var också den som tog ansvaret för att bevara kompisens minne. Han tog initiativet till att ge ut en bok om Tigern och startade samtidigt Lennart ”Tigern” Johanssons minnesfond som delat ut stipendier till unga Brynässpelare sedan säsongen 2011/12. Numera får den utvalde 30 000 kronor och de två övriga nominerade 2 000 var.

Text: Ulf Kriström.

Foto: Lennart Olofsson/Arkiv Gävleborg.