Adventskalender lucka 7 - NHL-vågen startade med Inge
Publicerad:
Det är välkänt att det var Inge Hammarström och Börje Salming som drog igång den stora NHL-epoken i svensk ishockey när de flyttade till Toronto sommaren 1973. Men om man ska vara noga hade det knappast hänt om inte Inge under flera år fått namn och rykte om sig att vara en sniper som möjligen skulle passa i NHL-miljön.
Då han kom till Brynäs 1968 begärde Timrå 50.000 kronor i övergångssumma. Brynäs kunde sträcka sig till 40.000 men inte mer, redan det var väldigt mycket pengar på den tiden. Förhandlingarna strandade och Inge blev därmed ett så kallat ettårsfall. Begreppet kom från fotbollen, där det handlade om en hel säsongs avstängning om klubbarna inte kunde komma överens. I ishockey var regeln betydligt mildare – spelaren i fråga stängdes av till den 15 januari.
I Inges fall innebar det att han missade 15 matcher men fick vara med i sex grundserieomgångar och hela slutspelet.
För Brynäs del var det, måste man förstå, en rätt tilltalande lösning. Laget vann ju nästan alltid även utan Inge, och dessutom hade man sluppit undan en betungande utgift.
Men så såg inte Hammarström på det hela. Han var förkrossad – hur skulle han nu kunna vinna skytteligan som han hade drömt om och hur skulle han få chansen i Tre Kronor?
På den tiden hade svensk ishockey ingen förbundskapten, utan den som var ansvarig för landslagen kallades rikstränare. Rollen var lite annorlunda, men Arne Strömberg som hade den posten då var ändå en man med gott om både makt och självförtroende.
Det var faktiskt Arne som under ett landslagsläger under sensommaren tog Inge åt sidan och berättade att han blivit avstängd.
– Men gräv inte ner dig för det, sa Arne. Ingen kan hindra dig från att träna, och jag ska se till att du får matcher också. Både i Tre Kronor och Vikingarna.
Och han höll sitt ord. Inge Hammarström fick spela sex A-landskamper och elva matcher i Vikingarna. Han tränade med både Brynäs och landslagen, körde dessutom många pass på egen hand och spelade bandy med Tirfing i Harnäs.
Så när de låååånga tre månaderna utan spel i Brynäs var över...ja, då var Inge Hammarström verkligen redo.
I Timrå hade han alltid spelat center, och det ville ha fortsätta med. Men centrarna i Brynäs – Tigern Johansson, Håkan Wickberg och Jan-Erik Lyck – var etablerade sedan mer än fem år tillbaka. Dem flyttade man inte på.
Så Inge fick spela ytterforward, och i början blev det lite hipp som happ. Men så småningom fick han spela med Håkan Wickberg och Tord Lundström precis som han gjorde i landslaget, och där hittade han sin plats.
1972 startades i Kanada och USA World Hockey Association, en ny professionell liga som konkurrerade med NHL och plockade en hel del spelare därifrån. Detta skapade oro på marknaden, och NHL-klubbarna blev plötsligt intresserade av europeiska spelare.
Toronto Maple Leafs skickade en talangscout vid namn Gerry McNamara till Sverige, och i första hand skulle han titta på en målfarlig spelare i Brynäs. Nämligen Inge Hammarström.
McNamara kom till Gävle den 3 januari 1973 då Brynäs skulle möta ett kanadensiskt lag, Barrie Flyers, i jul- och nyårsturneringen Star Cup. Motståndet var av tvivelaktig kvalitet, men det innebar att Inge fick full frihet att glänsa med sin kompetens. Han gjorde fyra drömmål redan i första perioden.
Delvis bidrog detta kanske till att matchen urartade mer och mer, och som så ofta i dessa matcher missgynnades det svenska laget av domarna. De tyckte helt enkelt att de inte kunde ta utvisningar för alla kanadensiska regelbrott.
Till slut tröttnade Börje Salming sedan han själv åkt på en utvisning. Han blev rasande, körde klubban i sidan på en av domarna och fick naturligtvis matchstraff. Det var ju ingen merit direkt, men McNamara blev lika förtjust i hans attityd som i Inges målfarlighet och efter säsongens slut skrev båda två kontrakt med Toronto – och därmed var NHL-vallen bruten för gott.
Text: Ulf Kriström.
Foto: Lennart Olofsson/Arkiv Gävleborg.