Adventskalender lucka 16 - Till slut fick världsmästaren ett SM-guld

Han hade också ett temperament som ingen kunde tygla. Inte ens åskådare gick säkra om de var alltför gapiga och oförskämda.

Hemkär var han också. Det är självklart att storklubbar som Djurgården, Västra Frölunda och Södertälje ville ha honom till nästan vilket pris som helst, men han ville inte ens lyssna på några anbud. Det var Strömsbro IF som gällde.

Han var född och uppväxt i Strömsbro trots smeknamnet. Det hade han fått ärva av sin pappa, som en gång hade flyttat från Dalarna och kallades Kalle Masen.

Masen, Bertil alltså, debuterade i Strömsbros A-lag som 15-åring 1953. Den säsongen var han med och vann fyra DM-guld – med pojklaget, juniorlaget, B-laget och A-laget. Det borde inte vara möjligt att hinna och orka med allt detta, men älskar man hockey så gör man.

Strömsbro IF hade ett mycket färgstarkt och bra lag i början på 1960-talet. Där fanns också stjärnor som Perra Härdin, bröderna Börje och Lasse Molander, Gert ”Tumba” Nyström, Olle Westlund, Bo ”Drobny” Zetterberg och en lovande målvakt vid namn Leif Holmqvist, kallad Honken.

Laget hade inte tillräcklig bredd för att kunna utmana de allra mest kvalificerade motståndarna utan åkte hiss mellan de två högsta serierna. Men 1963/64, samma säsong som Brynäs vann sitt första SM-guld, gick man ändå till slutspel.

Två år tidigare hade Masen – liksom Perra Härdin – varit med och tagit VM-guld i Colorado Springs, så grabbarna var världsmästare men aldrig i närheten av att vinna SM. Och mot slutet av 60-talet tvingades Masen inse att det nog aldrig skulle komma att hända.

1968, då han just hade fyllt 30 och Strömsbro hade åkt ner i division II, började han fundera på att lägga ner hockeyn. Han fick mer och mer ansvar i jobbet på Gavlegårdarna, och familjen tog också mycket tid. Det var inte lika roligt längre att lägga ner tid på att träna och flänga omkring i buss över halva landet.

Då kom det ett samtal från Breit Hellman i Brynäs. Skulle det inte vara trevligt att få avsluta karriären med att äntligen vara med och vinna ett SM-guld?

Fem-sex år tidigare skulle Masen nog helt enkelt ha slängt på luren, men nu lyssnade han. Och efter bara några dagars funderande accepterade han. Han hade pratat med klubbledningen också, och som situationen var var det ingen som missunnade honom att få bli svensk mästare.

Så Masen Karlsson skrev på för Brynäs. En säsong till skulle han nog orka, och visst lockades han av möjligheten att spela i ett topplag som hade vunnit SM tre år i rad. Att bli svensk mästare skulle bli en värdig punkt på karriären.

Men säsongen 1968/69 fick ett snöpligt slut i och med att en influensaepidemi slog till mot Brynäs i slutspelet och de missade guldet med ett måls marginal.

Frågan var hur Masen Karlsson nu skulle göra. Tacka för sig eller satsa på det där guldet ett år till?

Han valde att fortsätta – och 1970 gick det bättre. Masen fick sitt SM-guld och kunde äntligen sätta punkt för en mycket färgstark karriär.

Text: Ulf Kriström.

Foto: Lennart Olofsson/Arkiv Gävleborg.