Det är måndag morgon, den 9:e mars 1964. Perrongen på Gävles centralstation är fylld av folk. Stämningen är uppsluppen och skrattsalvor studsar med jämna och korta mellanrum upp genom vårluften. Så kommer äntligen Nordpilen från Bastusträsk in. Folket på perrongen börjar trängas lite, blomsterkvastarna plockas fram och förväntan växer. Alla vill ha första titt på tågets gyllene last – alla vill se och hylla de svenska mästarna i ishockey – Brynäs IF.
Dagen innan har Brynäs slagit Skellefteå med 5-3 i SM-seriens näst sista match. Segern var i sin ordning, Brynäs hade varit outstanding i hela slutspelet och hade ännu inte förlorat. Det enda lag som kunde hota var Leksands IF som för dagen skulle göra processen kort med Modo på hemmaplan. Men förutsättningarna var att om Leksand förlorade poäng, var Brynäs klara SM-segrare.
På vägen hem från den tidigarelagda matchen i Skellefteå var det som vanligt tågbyte för Brynäsarna i Bastuträsk. De satt och väntade i pentryvagnen på att kopplas på Nordpilen söderut då stationens högtalare plötsligt ropade efter Brynäsledaren Thure Wickberg. Men Thure ville inte gå, han stängde istället in sig på sitt rum. Kanske var han för nervös för att gå, kanske visste han vad som föregåtts. Det blev istället lagledaren Bosse Hessel som lite motvilligt fick lämna vagnen för att ta reda på vad som hänt, lite orolig för att missa resan hem. Han tog en cykel, och trampade in till stationshuset. Väl där fick han reda på av en journalist från Svenska Dagbladet att vad som hänt var att Leksand bara fått oavgjort mot Modo – och att Brynäs IF därmed var klara svenska mästare.
”Så snabbt som jag cyklade tillbaka till grabbarna har jag aldrig hojat, varken förr eller senare”, sade Hessel om cykelturen över perrongerna med passagerare och över spåren. Väl tillbaka till laget utbröt guldglädje. Brynäs första ishockeyguld var bärgat.
Text: Henrik Harrysson